Aftonbladet – 27 juni 1843, sida 1

——— —— — OeÄ— Sedan man några dagar hvilat ut på Björkvik, reste han och Lotta till Witomta Stom, till den gamla modren, som ej anade något om, att hennes Georg var så nära, den kära sonen, som hon aldrig glömde i sina aftonböner, oaktadt hon trodde nonom död lingesedan. Det var en solrik sommarafton, då vagnen stadnade framför den lilla byggningen, der de begge gummorna bodde i frid och endrägt. Lotta gick in och mötte sin mor i dörren. Ack se, Lottal ropade gumman; mack, herre Gud! det var länge sedan du var hemma bos mig, hela åtta eller tie år sedan — kors hvad du har blifvit stor! men Gud bevare hvad du har blifvit mager och blek och du är bara barnet. Jag kan just ej säga det, svarade Lotta småleende, jag är tjugonio år gammal., Jaha, det var sant,, sade gumman; kom nu in till ma bonne, som alltid läst för mig dina franska bref — in i mitt rum kan du icke gå, ty der håller jag på att färga garn, löfgult, du kan tro det blir vackert. Georg qvarblef vid vagnen, han ville ej komma in, förrän Lotta gaf honom ett tecken, då hon förberedt modren på hans ankomst. Knappt hade Lotta helsat på ma bonne och kommit de begge goda gummorna i ro, förrän hon började leda samtalet på Georg. Huru längesedan, frågade hon, är det Georg reste från oss? Åhl Lotta lillan, svarade modren, ,tala ej om honom, det var väl omkring femton år sedan, eller fjorton, jag mins icke så noga; Ja, han är väl längesedan död och begrafven.n Nej, min morp återtog Lotta och darrade på