Aftonbladet – 26 juni 1843, sida 3

der hemma, jag plågades af hemlängtan, jag spe lade svenska folkvisor på gatorna i Wien. Er dag spelade jag så, jag såg ej om någon hörde på mig, jag märkte det först när min ledsagare lemnade mig penningar, jag var liksom både dö och blind för hela verlden och hörde ej annat är de vilda tonerna, som strömmade från mitt in strument, såg ej annat än mitt fädernehem, d( små trefliga byggnaderne vid ån och min far dö ende derinne; ty sorgeposten hann mig innan ja; lemnat svenska kusten. Då väcktes jag en da ur min musikaliska dröm af ett slag på axeln och en man stod framför mig och frågade mig om jag ville ingå i kapellet. Jag vet ej hur de kom sig, men jag antog tillbudet, fortfor bestän digt att lefva och andas genom toner, blef rykt bar innan jag anat det och kom slutligen till ka pellet i Dresden. Då tänkte jag åter en gån redigt på mitt fosterland och gjorde en konstress Man har öfverstrött mig med applåder och lof ord, man älskar att höra huru en själ kämpa med förstörelsen; nåh väl, det är så tidens sed ocl jag har lyckats. Jag är nu förmögen, jag had ämnat helsa på vår mor och dig; men jag ändra de plan, ty jag ryste tillbaka för det ögonblicl jag skulle återse er. Jag hade derför ämnat at återvända och från gränsorten skicka till vår moi en liten summa, stor nog att betrygga hennes ål derdom. Hon skulle ej vetat, hvarifrån den kon eller från hvem; hon skulle ej anat sin son, der stackars Georg, som hon ej kan annat än hat: och förakta., Säg ej så,, sade Lotta med ett mildt småleende. Gud och en moder förlåter allt. Du skal återse vår gamla mor, bon är ännu rask och kry