Aftonbladet – 26 juni 1843, sida 3

så gammal hon ock är, hon talar ofta om dig — ack hvad hon blir glad när hon återser dig. Du tror då således,, frågade Georg, att hon ej förebrår mig något; hon får ej med en blick eller ett ord klaga, ty detta ställe i min själ är förut så djupt såradt — jag skulle förblöda af en enda blick af förebråelse.n Nej, Georg, jag svarar för allt,, sade Lotta, du skall bli lugnare då du träffar vår mor och se hur cypresserna blomma på vår fars graf; du skall der gråta ut, der skall: du finna lugn. Ja, Lotta, endast jag kan gråta, sade Georg och tryckte en kyss på sin systers panna. Men det blef ej tårar af; ty Georg hade småningom stelnat till af detta slags sorg, som beständigt riktar sig inåt och som småningom förstör hvarje känsla. Blott då och då rusade han upp, men det var ej någon mild sorg utan en feberrörelse, nästan ofrivillig, ett försök af själen att matta ut sig. Georg hade alltid varit öfverspänd, fordom i hopp, och när detta svek honom, i sorg och förebråelse mot sig sjelf. Han tyckte sig aldrig kunna lida nog för den sorg han dragit öfver sin fars hufvud, och hela hans lif blef således ett slags späkning, under hvilken han liksom fruktade att rubba någon enda törntagg, som aggade i hans hjerta, och åter intryckte den om den tycktes vilja lossna. — JY5 (Forts. följer.) ng — KniGers rFasor. En engelsman, Dr Dick, beräknar, att sedan verldens skapelse 44,000,000,000 menniskor fallit i de krig, som rasat. Om detta ofantiga antal menniskor höllo hvarandra i handen, med 1tsträckta armar, skulle de intaga en sträcka af 2 430,555 mil och omgifva gjorden 608 gånger! Om vi antaga tt öfverhufvud hvarje menniska väger 1920 , hvilket