Aftonbladet – 26 juni 1843, sida 2

Nej, det gör det ej, denne Stainbofer är min bror, jag kände honom genast, det kan ej vara någon annan än min bror., Men mitt barn, sade majorskan med ett tviflande leende, men herr Stainbofer är ju tysk, ipbilla dig ej sådant, det är ju rent af omöjligt.n Säg ej sån,, bad Lotta, jag igenkänner min olycklige brors drag, de äro stela, marmorlika, men likväl hans, och denna variation, ingen annan än han och allraminst en utländning kunde spela den så karakteristiskt. Georg var en skicklig musikus, ack, jag har som barn tusende gånger Hört dessa ömsom glada, ömsom klagande toner, som han ännu låter sitt instrument sjunga; hvarje ton, hvarje blick är Georgs — det är han.n Du är så säker,, sade majorskan, att jag nästan börjar ana möjligheten; han har nu i nära sexton år vistats utrikes. , Huru skola vi få reda på sammanhanget ?, Lotta smålog, ty hon fann sig trodd. Ack jo, sade hon, bed löjtnant Antonsson uppsöka honom och hlott händelsevis nämna mitt namn eller blott Witomta. Jag är säker att ban skall röja sig, att jag skall återfå min stackars bror, trösta honom, tala om vår gamla mor för honom — ack gör detl . På majorskans begäran gick löjtnant Antonsson andra morgonen till Stainhofer. Han fann mannen fåordig och kall; men då han nämnde ordet Witomta, spratt den utländske konstnären till, liksom han fått en elektrisk stöt och kastade en hastig..och, genomträngande blick HH löjtnanten. AS MY Du fann att mamsell Åkerlind hade fält, sade: skin Stainhofer, jag är er vän. Säg vippriktigt,villti träffa er syster, Lotta Akerlind?