Aftonbladet – 26 juni 1843, sida 2

baka! på bänken. Löjtnant) Antonsson under. stödde henne genast och majorskan bestänkte henne med eau de cologne. Majoren åter vinkade åt sin vän, doktor Bernhard, som stod ett stycke längre bort, och när stycket slutades och aåpplåderna dundrade genom salen, hade Lotta så pass återbemtat sig, att majoren kunde föra henne hem Det blef en uppståndelse i hela salen! Kapten Wassbuk påstod, att det var folkträngseln som förorsakade mamsellens dåning; en och annan ungkarl påstod, att gnvernanten velat göra sig bemärkt och dånat för att väcka deltagande hos nåson stadens Antinous eller Adonis eller hvad man ville kalla honom. Mamsell Gallsten påstod att det var ett för trångt snörlif, och kommerserådinnan att det var förargelse öfver att vara ett tjenstehjon, som ej bemärktes, som förorsakat illamåendet. Imedlertid fortgick konserten till allmän förtjusning och belåtenhet; ty Stainhofer var omtalad med beröm i Stockholmstidningarne och hade spelat för de kunglige, och således måste Skråköpingsboerne vara förtjusta och upplyftade a! lott pligtskyldighet. När Lotta kom hem, bäddades hon ner af den försigtiga majorskan, som sedan lik en god mor satte sig vid hennes säng. ,Säg mig, min vänpy, sade den goda frun, du blef väl sjuk af den starka värmen ? Nej; nej, sade Lotta och skakade på hufvudet nej, men de der tonerna grepo mig på ett så förunderligt sätt; så spelade alltid min stackars bror Georg. Ack, så kan endast han spela — Din olycklige bror! sade frun, medlidsamt tryckande den sjukas hand, stänk ej på honom; det blott upprör dig.n