Aftonbladet – 26 juni 1843, sida 2

väntade blott på att stycket skulle slutas för at genast kunna applådera. Kapten Wassbuk höl sin käpp tre tum från golfvet för att genast kunn med dobbskon yttra sin förtjusning. Knappt had den sista tonen af solopartiet dallrat ut, förr ä salen återskallade af ett bravo och en allmä handklappning, förstärkt af kapten Wassbuks för tjusta dobbsko. Den enda, som ej yttrade någo deltagande, men hvars blick oafvänd var rigtar på tonkonstnären, var en flicka, som knappt nå gon märkte. Det var Mamsell Åkerlind. Hoi var blek och hennes öga stod nästan orörligt fä stadt på herr Stainhofers bleka ansigte. Mam sell Gallsten, som med sina blickar var allestäde närvarande, hviskade i fru Knööls öra sin upp täckt: att major Ankarklos guvernant förgapad sig i musikanten,, ty mamsell Gallsten gaf hva sak sitt rätta namn, så der emellan fyra ögon. Jag ser), svarade kommerserådinnan och rig tade sin förgyllda lorgnett på guvernanten. Ändtligen begärde herr Stainhofer ett thema fö att variera och major Ankarklo föreslog Necken polska. Stainbofer började spela detta thema, d vemodiga, äkta nordiska tonerna flögo från instru mentet; det var någonting så hekant, så försmäl tande i hvarje ton. Mamsell Akerlind reste si; till hälften och fixerade den spelande skarpare ä; förut under det att hennes ansigte blef allt mer blekt. Nu började Stainbofer att variera oc spelade nu Neckens polska med dessa oefterbärm liga drillar och knäppningar, som äro så egna fö vissa provinser. Knappt hade han hunnit slå nå gra af dessa konstiga dubbla knäppningar, som ut göra en sockenspelmans non: plus ultra, förr äl man hörde ett svagt rop och Lotta dignade till