Aftonbladet – 23 juni 1843, sida 2

igbeten ett enda tum öfver hvad den förut vasit, och kan det icke, emedan den blott är ett uttryck af sitt tidehvarf, det må vara joller eller allvar; men den förmår ej uttrycka något framom den tid då det skrefs. Musiken blir således olltid en skön konst, som lefver endast på modet, då deremot målarekonsten är byggd på eviga lagar, på naturen och sanningen, och kan framställa bilder, klara och rent uppfattliga. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, säger Tegnr, och om någon konst talar dunkelt, är det musiken; det är derföre så lätt för dem, som tänka dunkelt, att göra sig till domare i en sak, der intet faktum finnes och att låta sitt dunkla sinne !ysa i en rigtning, der ingen kontroll finnes. Derför uppstå musikkännare, liksom svampar, öfverallt der det råder dunkelhet och en viss fuktighet i begreppet. Jag njuter oändligt af musik, jag kan känna djupt i min själ huru skönt det är, jag känner tårar tränga sig fram i ögonvinklarne då jag hör en af Beethovens sonater eller en kör af Weber; men det har aldrig fallit mig in att sätta dessa känslor i ord och proppa i andra min förtjusning; det är ett otacksamt arbete, emedan det är alldeles onödigt. Den, som njuter af en komposition, gör det utan mina ord, och om han ej gör det, äro alla extaser och alla utgjutelser spillda på hälleberget. Förhållandet var imedlertid ej så i Skråköping, sedan det musikaliska sällskapet instiktades. (Jag stafvar här efter svenska akademiens medalj, som på ena sidan har: Gustaf den 53:e stiftaden, och på den andra tnstiktad den och den dato: ett stafningssätt, som åtminstone ej utmärker: konseqvens.) Sedan detta sällskap uppkommit, hade hela staden blifvit musikalisk och visste ganska riktigt namnen på de förnämsta tonsättare, som voro moderna för dagen. Man fick således höra på hvartenda kalas en hel Jångsläpig konversation om konsten och dess berömda idkare; med et