DEN NYASIE SKAPELSEHOIS TORIEN. 1 : (Slut fr. gårdagsbl.) ! Förkunnarne af nya läror uppträda oftast som! profeter, och fordra blind tro på sina ord; den Erotiska geologiem är deremot mild och medgörlig. Hon vidhåller icke sina påståenden med samma anspråk på ofelbarhet, som de äldre teorierna. Hennes här följande slutsatser äro mera poetiska : än diktatoriska. Skulle den föreställningen rotfästa sig, att allal mineraliska ämnen blifvit frambragta af en fortgående organisk alstringsförmåga, så kunde tankan stadnm vid en bild af urtiden, som är mera lefvande och skön, och framförallt enklare, än det orediga kaos, hvari stela atomer beherrskades af medvetslösa naturkrafter, för att ömsevis draga och bortstöta hvarandra, sönderdelas och upphettas. När vi fjerran ifrån land, på det vida verldshafvet, se med hänförelse i vågornas elektriska skimmer ett tecken till oräkneliga varelsers lif, så befinna vi oss liksom återförsatta på klotets uräldsta haf, och när en af den nyare geologiens föreställningar, — att de nuvarande naturlagarne och naturtilldragelserna blifvit upprepade under hela den organiska urtiden — förut inskränkt sig till jordens yta och blott vågat sig ned till vattnets äldsta bildningar på den smälta jordkärnans stelnade skal, så kan denna föreställning nu sträcka sig ända till jordens ursprungstillstånd: till det svala, af lefvande eldgnistor skimrande vattenklotet. Men alla kosmogonier antaga, i öfverensstämmelse med förnuftets fordran, samma ursprung för åtminstone de till vårt solsystem hörande kroppar. Efter den ailmännaste meningen ha de i verldsrymden kringströdda döda grundämnena, till följd af någon stöt, hopat sig enligt tyngdlagarne kring skilda medelpunkter, för att bilda större eller mindre verldsklot, och den alstrande grunden för organiskt lif har på jorden först uppkommit efter hand. Nu åter behöfver den verlidsskapande tanken blott låta vattnets i rymden spridda grundämnen förena sig till större eller mindre droppar och befolka dem med ursprungsdjur, hvilkas lifsverksamhet frambringar de fasta ämnenas mångfald. Vi anmoda ingen att tro allt detta; ja, man spörje ej oss sjelfva om vi tro det. Vi hafva dermed blott velat teckna skuggan af en möjligen stundande naturåskådning: skuggan af en skugga. Det är ändå alltför möjligt att denna skugga af en skugga kommer att skymma bort mycket halfklart förstånd, innan den hunnit skingras, särdeles i Tyskland; dels derföre, att den tyska nationalfåfängan bör känna sig smekad af det indirekta försvaret för Werners gammaltyska Mystigtism, dels för den Erotiska Geologiens öppna allians med en annan skugga, som ännu spökar i vissa hufvuden, nemligen konsten att göra guld. Ty annat är det i sjelfva verket icke när man antager att organismen förmår hvad som misslyckades för alkemien, nemligen att skapa någonting som ej fanns förut, vare sig guld och silfver, eller kalk och kisel: det ena är ej konstigare än det andra. För 20 år sedan, innan Hegel ännu hade företagit sig att afvisa den Schellingska mysticismen ur vetenskaperna — och äfven nu, om Scheiling hade lyckats i sitt nyligen, cum gra:ia et privilegio, anställda försök att på Hegels graf återuppresa den djupt fallna — skulle de i det föregående omförmälda åsigterna ha vunnit anhängare i mängd, både norr och söder om Östersjön, Nu åter skall man sannolikt ick af vördnad för någon sofistisk myndighet, draga i betänkande att underkänna infusionsdjurens skapareförmåga, med ett så simpelt rön, som hönsens oförmåga att få skal på sina ägg, när de sakna tillgång på gamla äggskal eller kalkgrus att förtära, och hvarom hvar hönsgumma vet alt berätta af daglig erfarenhet. Men att hafsvattnet håller upplösta kalksalter är allmänt bekant, likasom att källors, floders, sjöars och kärrs vatten håller kisel upplöst, fastän i ringa mängd: kritdjurens och kiseldjurens organiska verksamhet behöfver alltså blott anlitas för utfällandet af denna kiseljords och dessa salters baser i en varaktigare och olösligare form; och att organismen äger denna omdanande förmåga -— hvilken är en helt annan än den sjelfskapande — derpå har kemien tillräckliga exempel att anföra. Skulle det, alla sådana oaktadt, ändå vara möjligt att någon allvarsamt ville förutsätta infusoriernas förmåga att frambringa oorganiska ämnen, utan tillgång derpå i deras omgifning, så äger Kemien slutligen en utväg att afgöra frågan bestämdt. Det behöfs blott att någon tid underhålla en koloni af kritdjur och en dylik af kiseldjur i destilleradt vatten, blandad med sådana ämnen, som dessa djur i allmänhet hafva omkring sig, med undantag allenast af kalk för de förra och kisel för de sednare, och att för jemförelses skull underhålla ett par dylika, med tillgång på dessa ämnen; begge naturligtvis afvägda med kemick nocerannhet. likasom tillsatserna. Försökets