Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 3

Så fortfor majoren ända till dess matbudet kom. Likt ett offerlam trädde löjtnanten in i salen, der damerna redan voro förut. Der rådde en allvarlig tystnad, man satte sig vid bordet. När första rätten var slut, befallde majoren fram vin för att skingra sig litet, som han sade. Men knappt voro glasen fyllda, för än han reste sig upp och började ctt tal, som skulle blifva krönan på aftonens upptäckter: Mitt herrskap,, sade han och smålog gladt, vi hafva i dag erfarit mycket, nästan för mycket. Jag ville tala mycket, men jag kan icke. Låtom oss nu vara glada då vi Nu dricka de nyförlofvades skål. Antonsson och du, Adelaide, låtom oss glädja oss,) stammade majoren; då de begge lycklige störtade upp och nalkades honom. Barn,, upprepade majoren och stapplade i uttalet, låtom oss glädja oss — Gud välsigne er, barn! ropade han slutligen, och en länge gömd tåreflod höll på att störta ur hansögon. Gud välsigna er! upprepade han, utdrack glaset och slöt dem i sina armar. Han började snyfta den goda menniskan, och hans begge barn kände hur de varma tårarne föllo på deras panna. Undren icke, sade majoren slutligen och gjorde sig sakta lös ur deras armar och tog sin hustru om lifvet, undren icke, barn, att vi gråta. Vi mista i detta ögonblick vårt enda barn, det enda vi egt, det enda barnet. Om ni en gång,, tillade han lugnare, ,kommer att ega ett enda barn, om det då går i grafven eller i brudstolen, så är det dock borta för er. Det är alltid en bitter stund.n Och :å slutades den glada aftonen. (Forts, följer.) 332