Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 3

SS 90zaBEOGC8BR-S-—— AE des ej så mycket för egen räkning mot saken som ej fast mera som en kämpe för det rätts faderliga förståndet, som han tyckte han vid detta tillfälle måste visa. Öch nu, då han rigtigt nog visat att han var en förståndig far, som pröfvade innan han gaf sitt samtycke, tyckte han sig hafva uppfyllt allan rättfärdighet och var ratt glad åt, att få den der spillevinken till svärson. Han och löjtnanten voro blott olika upplagor af samma karakter, de skulle trifvas bra tillsammans. Svårigheterna voro öfverstökade; men nu skulle saken krönas med en liten rolighet, hvarför också majoren strängeligen förbjöd hustru och dotter att nämna, eller låta med miner eller vinkar förstå, att frågan hade aflupit så till allas nöje. Inte förr än jag säger till i afton, sade majoren, tyst till dess. Nu återgick han till sin löjtnant, som helt tankspridd satt och läste i Lefrens mästerliga afhandling om krigsväsendet. Han blickade hastigt upp ur boken och såg majoren der med ett olycksbådande allvarligt ansigte. Ögonbrynen voro starkt sammandragne och de runda läpparne utskjutne i strulform, han såg betänklig ut som en nämndeman. Nåh, herr major?, frågade ynglingen. Jo, flickan har ej tinkt på er,, sade denne, mi har sprungit med limstången, men det gör ngenting, imedlertid torde ni finna, att ni bör esa i morgon — i dag är det för sent. Och detta är ert allvar? Ja visst, herr löjtnant, saken är klar för mig, i bar missförstått min flicka; hon har gråtit och ingrat, att hon ej rent ut sade er det; det var utt fel af henne.n