Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 2

MEAN TTR RR re rr — — — — — — Jag har känt mig så lycklig här, fortfor löjtnanten och slog ner ögonen, som en jungfru. Ja så, det gläder mig, yttrade majoren och slog också ner ögonen. Jag har en bön hos er, herr major, en bön, hvarpå min lefnads lycka beror.n Nu började håren resa sig på majorens hufvud af förskräckelse, att frågan kunde vara om hans dotter; men han: trankiliserade sig genast, då han betänkte, att den unga mannen kunde behöfva låna penningar. Ja så, hvarmed kan jag vara till tjenst? blef derföre frågan. Herr major,, yttrade löjtnanten slutligen med ett tvunget skratt, detta duger, min själ icke; jag kan icke preludiera, det må då gå huru det vill — jag älskar fröken Adelaide — ja eller nej, berr major — ja eller nej. Se så; för tusan d—flarl ropade majoren, är berrn rent af rosenrasande? huru vill ni föda hustru? en fattig löjtnant! Jo, precist på samma sätt, som min älskade svärfar gjorde före mig), skrattade löjtnanten, som nu åter vunnit hela sin själsspänstighet och fann scenen löjlig. Hva så, somi jag ?, Ja, precist, om jag får lof att säga svärfarp, sade löjtnanten. Jo, f—n heller, jag tvingar ej bort min dotter, hon skall följa sin egen fria viljan, yttrade majoren, som i ångesten ville hålla sig uppe å ett halmstrå. Vietorial ropade löjtnanten, då är segren Vvunnen. Ja så, herrn har fått förleda det stackars bar