Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 1

i de täta damskyarne; i allt skulle den unga herrn vara förtjust och upprymd. Men småningom kallnade lusten för landtlifvet; han fann, att han, för att vinna fadrens bjerta, måste genomgå ett dagligt helfvete af osaliga promenader och lifsfaror och utsätta sin garderob för en oundviklig undergång. Vidare fann han, att det var omöjligt att föra ett ämne på tapeten, som kunde intaga damerna till hans förmån, och slutligen begrep han, att det vore klokast att slå hela saken ur hågen och ej uppoffra sin tid på en kärleksaffär, der man riskerade att blifva ihjelstångad af svärfars fyrbenta och qväfd af svärfars tvåbenta underhafvande, Skola vi vi ej bese huru man bryter lin här nere? frågade slutligen majorenMen nu var konglig sekterens plan redan upp gjord, han tackade, men afsade sig det nöjet, Dagen derpå afreste han från Björkvik, sedan han njutit nog af den sköna naturen och det landtliga lilfvets enfald. Majoren småskrattade, då han berättade, huru ban fört konglig sektern omkring, och då han beskref hans mine och hvarje droppe kallsvett, hans vandringar i oxhopen hade frampressat på dem unga mannens panna. På detta sätt gick det med många stadsbocr. Mon en rask löjtnant gjorde majoren mera bekymmer. Det var löjtnant Antonsson, en ung, liflig menniska, glad och förekommande, men utan allt krus och komplimenter. Majoren såg heldst bvarenda friare resa; ty hans Adelaide skulle ha ett underverk till man, och derföre såg majoren icke heller gerna den hyggliga löjtnanten, som nu ungefär spelade samma roll, som han sjelf spelat i sin ungdom. Men Antonsson var oemotståndlig, han lät ej förskräcka sig af något, var med om allt hvad som kunde vara roligt, och blef hemmastadd, innan man visste ordet af. Han hade en egen vana att finna sig i allt, och deita gjorde, att majoren blef rent a lvärnlös mot honom; det var omöjligt att låt