Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 1

och detta är nödvändigt, om det skall gå lätt; talar man ensam, så går det osmordt och blir allt mera trögt och gnisslande, men blott sällskapet smörjer litet grand med reflexioner, då går det som en olja. Samtalet blef således för unga Gatenhjelm tungsamt och han kunde ej begripa, hvarför hans stående formel ej ville slå in; han började derför slutligen att tala om naturen, det var också ett ämne, som han hade att draga fram, när nöden var som störst; han började tala om ingarnes grönska, om den blå himmelen, den gullsula solen, den silfverblanka månen, den svarta natten och den violetta morgonstunden, ty färserna voro konglig sekterens glanspunkter och såfvo kolorit åt hans matta teckningar. Men, besynnerligt nog, upptogs detta äfven enstafvigt; man njöt på Björkvik af naturen, men man satte sig aldrig ner att beskrifva den, och både mor och dotter funno ej mer behag iunga Gatenbjelms patetiska utgjutningar öfver do omgifvande föremålen, än i hans beskrifningar på operan. Der låg något tråkigt och tillkonstladt, någonting bopgjordt i dessa samtalsämnen. Andra dagen, vid frukosten, gick det bättre; ty konglig sekteren blef bjuden af majoren att deltaga i en promenad. Oändtligt gerna,, sade konglig sekteren, oändtligt gerna; det är ett nöje att se, hur jordbruket inom Sverge. med hvarje dag stiger. Herr majorens odlingar äso ovanligt stora oc! vackra, och Kongl. Landtbruksakademien bar troligen tillsändt herr majoren sin medalj; det är å propos en mycket vacker medalj, Herrarne gingo, men till föga fromma för unga Gatenhjebas romantiska sinne och hans lackerade stöllor. Majoren förde honom öfver sina eviga sv den, öfver stlättor, gärdesgårdar och stenrösen, iedsagade honom genom betande boskapshjordar, som i synnerhet kommo konglig sekterens hjerta att darra, och slutligen in i ett tröskverk, der den sista gnistan af politur och fin yta försvanr