Aftonbladet – 22 juni 1843, sida 1

Konglig sekterens far hade varit bekant med majoren och hade, som sonen försäkrade, så ofta med vänskapens förtjusning omtalat sin ungdomsvän Ankarklo, att konglig sektern, då han kom alt resa åt den leden, ej kunde underlåta att göra sin påhelsning på Björkvik och träffa sin fars ungdomsvän, och se det paradis, hvari han lefde, med mera. Allt det der lät öfvermåttan bra; men majoren hade aldrig varit intim med gamle krigskommissarien Gatenhjelm, och hade på sin höjd sett honom som fjerde man i en vira eller som vis å vis vid en resfrukost. Bekantskapen var således ej så alldeles intim, som den gode ynglingen ville göra den, och detta verkade, att majorens roliga lynne, som ännu ofta nog gaf sig luft och som fordom gjort honom nästan oumbärlig i alla sällskapskretsar, åter vaknade. Välkommen, min gamle väns son, sade han derföre skrattande till den unga mannen, som, sprättig och uppspetad, stod på gården bredvid sin, i sanning ganska vackra chäs. Hur mir herrns far?, fortfor majoren. Jo, herr major, han är död för tio år sedanv, sade ynglingen, något öfverraskad af den tvära frågan. Det var således i sjelfva pojkåren, herrn hörde honom omtala mig, sade majoren, cAh ja, det gör ingenting, välkommen, orsaken må vara hvilken som heldst. Sådant var konglig sekter Gatenbjelms inträde på Björkvik. Mot damerna var han ytterst förekommande, men var ej i stånd att komma ifrån kapitlet om operan, bvarpå han hängt upp sig, som om det vat en gammal gärdesgård. Han började, albrö, återtog, sammanvecklade och utvecklade aelta ämne, liksom man kan göra med en qvartlapp papper, af hvilket man gör ett saltkar, kråkor och skepp, allt som det bär till. Som Adelaide ej sett operan och frun ej var synnerligen in! es serad af spektakler, så blef ämnet allt mera trå kigt. Sällskapet lade blott sällan ett ord emellar