Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 2

Jedvard Bonde skall komma att blifva hans ef.erträdare, . — En — Statstidningen öfverraskade i går afton pu liken med en i alla afseenden oväntad nyhet, neml. att f. d. ministern i Wien, grefve Carl Gustaf Lövwenbjelm, blifvit utnämnd till landshöflinge i Götheborgs och Bohus län efter generalmajoren Edenhjelm, som tagit afsked. Under det system, som ännu ständigt fortfar alt råda uti de flesta befordringar till de högre civila platserna, är det kanhända svårt att säga, let något serskildt fall i märkvärdighet står framör de öfriga, eller öfverhufvud att någonting numera väcker förvåning; men om något sådant fall innu kan inträffa, så synes det visserligen vara ndelsen med denna utnämning. Grefve Löwennjelm har, utom en kortare tjenstgöring på den militära banan, som han år 1809 beträdde och i vilken han aldrig innehaft någon chefsbefattning, itan egentligen endast varit anställd i staber, unler sin mesta tid varit engagerad vid beskickninsar, tillhörande den diplomatiska korpsen. Han var aldrig dokumenterat sin kompetens till högre civilt embete, hvarken med juridiska eller kamerala kunskaper eller medelst något verksamt del.agande i riksdagarnas förhandlingar. Och hvarskulle han väl då haft tillfälle att inhemta sådana kunskaper, under ett nästan ständigt vistande utomlands? Det vore således nära nog underbart, om han icke är en främling för sitt lands institutioner, för folkets seder, lynne och behof, som en landshöfding likväl, framför de flesta andra embetsmän behöfver känna, ej mindre än en mängd serskilda författningar. Härtill kommer ytterligare, att han tillbragt hela sin mannaålder i Turkiet och Österrike, tvänne despotiskt organiserade stater, der enväldet är den enda gällande politiska religionen och konstitutioner och kontroller från folkets sida en styggelse. Det vore då en besynnerlighet, och skulle utgöra ett sällsamt undantag från vanlig erfarenhet, om ej en sådan man skulle insupit en kärlek för allenastyrandet och en ovilja mot det nyare statslifvet och de populära statsinrättningar, som likväl efter grundlagen skola tillhöra vårt samhällsskick, ehuru de ständigt motarbetas. Grefve Löwenhjelm ör dessutom en rik man, som har stora enskilda affärer och icke varit i behof af den nu ifrågavarande befattningen, så att man ej inser hvarföre han sökt den. A regeringens sida kan då denna befordran endast lemna ett nytt bevis på den fullkomliga likgiltigbet som äger rum för den ingalunda otydliga opinionsyttring af Rikets Ständer, hvilken uttryckt sig i deras vid sista riksdag hos Konungen gjorda underdåniga anhållan, att Konungen vid besättande af högre civila embeten måtse fästa serdeles afseende på skicklighet, ådagalagd genom akademiska kunskapsprof samt under föregången tjenstgöring å samma embetsbana, derest icke synnerligen förekommande skäl föranleda till undantag från dessa beford:ingsgrunder., Om nu Regeringen, eller den fraktion, som annars försvarar bibehållandet af nuvarande representationssätt, möjligen af det skälet, åtminstone efter hvad erfarenheten tyckes gifva vid handen, att den styrande makten icke behöfver bry sig om hvad Ständerna säga eller besluta — om, säga vi, denna fraktion skulle hafva den inkonseqvensen att sjelf nu invända, att de nuvarande Ständerna icke representera eller uttrycka det allmänna tänkesättet hos nationen, så torde likväl ingen neka, att Ständernas önskan uti ifrågavarande fall delas af majoriteten, ja troligen af nittionio hundradedelar bland folket, och detta så mycket mera, som man icke kan uppleta något begripligt skäl, hvarföre regeringen, som utan tvifvel sjelf bar mesta fördelen af att ega embetschefer med erfarenhet i sina fack, skall i sådana fall handla mot på en gång sitt eget och det allmännas intresse,