Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 1

gare; men den hufvudsakliga förändringen hade sin rörelseprincip i hans goda hjerta. Han kom oaktadt sin lättsinnighet, i erfarenhet af, att hans inspektorer bedrogo honom sjelf, det var en sak att skratta åt, efter hans åsigt; men att de förtryckte hans underhafvande, utsög dem intill märgen i hans namn, störtade dem i nöd och förtviflan, under påstående alt det skedde med hans vilja, var något, som afskräckte honom at! blindt öfverlemna sig åt främmande personer och roa sig, under det att kanske hela familjer gingo under af elände. Han kom till denna kunskap på en jagt, som han gjorde i sällskap med sin vän Malmesköld. Det var sent en qväll, och de voro långt hemifrån, då beslöto de att söka sig ett hviloställe i den första koja, de anträffade. Sent om aftonen sågo de rök uppstiga mellan träden, och snart låg der ett slags menniskoboning framför dem; det var en liten eländig koja af rundtimmer och täckt med torf, som låg i en skogsbacke, nästan bortgömd af enbuskar och rishögar. De begge jägarne stego in, månskenet stack in genom ett litet fönster, likt en silfverpil klyfvande mörkret som herrskade derinne, och belyste spiseln, i hvilken en qvinna satt sjungande för ett skrikande barn en af dessa folkmelodier, hvars klagande molltoner äro så utmärkande för Nordens allvarliga folkstammar. De begge jägarne förorsakade vid sitt inträde någon förskräckelse hos qvinnan, som sprang upp och ställde sig midt framför dem och frågade: Hvad vill ni, säg hvad ni vill så här midt i natten ?) Ankarklo berättade nu, att de voro jägare, som ej kunde hinna hem på nalten och som vorc trötta. Ja så, yttrade qvinnan, utan att i mörkret kunna urskilja deras drag, sitt då ner så länge på bänken vid dörren.v Vandringsmänner satte sig der, och snart började Ankarklo att inlåta sig i samtal med qvinnan, som åter satt sit ned på spiselhällen och börjat sjunga sin kla gande sång för det gråtande barnet, vÄr barne