Aftonbladet – 21 juni 1843, sida 1

hafva icke fått någon mat i går, — Hafva de ej fått mat? frågade majoren, och en samvetsånger intryckte en törntagg i hans bjerta — halfva de ej fått mat? — )Nej, nej, ingen mat hvad skulle jag väl gifva dem? det enda, hvara de lefvat, är lite getmjölk, men hvad förslår det också greto de i aftons och jemrade sig, ände tilldess de somnade., Vi hafva mat i våra skjutväskor,, sade majoren; väck upp barnen, eller tyst, tänd upp litet eld i spiseln först och väck sedan upp barnen; de skola få mat. Qvinnan gjorde som han begärde, blåste upp ett i askan noggrannt undangömdt kol, och snart flammade en lustig eld på spiseln. Den fattiga qvinnan blef förskräckt, när hon såg att det var tvenne herrar, som intagit den låga bänken vid dörren. Besök af skyltar voro eljest vanliga i de goda jagtmarkerna, och hon hade således ej fästat sig med någon nyfikenhet vid besöket. ,Herre min Gudi, sade hon, om jag hade vetat att det var förnämt folk — hvem är det, med förlof? — Ack jo, se der sjelfva majoren på Björkvik. Nu är jag alldeles olycklig: förlåt mig, lille nådig major, det jag sade för en stund sea. Hjertligt gerna, min goda gumma, svarade majoren med ett godmodigt leende; du kunde hafva rätt nog; men hädanefter skall också ingen få något att klaga öfver mig — jag skall se till mitt folk sjell — men, gumma, väck nu barneny, fortfor han, sedan han utbredt sina håfvor af ost och smör och bröd, och flere andra matvaror, som jägarne hade med sig till vägkost. nJag tror, återtog han, vändande sig till sin vän, at!t vi begge först taga oss en liten pknäpp, — et! als thod öfver den slarfven Ankarklo, en stadig och hemmasittande herre skall han bli — skå på den saken och det beslutet. Den fattiga hustrun lutade ner sig öfver sin: tre barn, som, hungrande, hade insomnat i vrål vid Getkeltena, en sort bur, mellan hvars galle