Aftonbladet – 20 juni 1843, sida 3

— Romanförfattare och poeter i Paris äro icke allenast utsatta för eftertryck i Belgien, utan de blifva äfven hemma bestulna på sina namn. Det faller sig rätt beqvämt för visst folk, som vilja ge sig anseendet af lilteratörer, ehuru de kanhända med möda kunna sammansätta ett hjelpligt bref, att, då fråga är om, hvem som är författaren till den eller den pseudonymen. ge sig en hemlighetsfull min, och, om de derill bafva för sig någon lättrogen och i litteraturen mindre bevandrad, helt oförskämdt säga: Det är jag, som skrifver under den der pseudonymen. Man lånar sig derigenom på rätt beqvämt sätt anseende och någon gång äfven andra fördelar. Bedrägeriet blir väl understundom upptäckt, men i en Så stor stad, som Paris, kan detta icke alltid vara fallet. En egen anekdot berättas om ett dylikt svek dervid bedragaen, genom begagnande af ett dylikt falskt namn, varit Nära att locka till sig en ung arftagerska. Hr G. dela I. hade nämligen, för att erhålla ett visst anseende, i ällskapslifvet gifvit sig ut för författare, och sagt sig krifva under pseudonymen Alexander de Lavergne. Så fort någon ny bok af denne kom ut, skickade an exemplar deraf till sina vänner, med påskrift: Högaktningsfullt af förjattaren, och vann för sin ostnad riklig belöning i aktningsbetygelser och hemiga gracer. Ett godt parti var slutligen nära att röna hans oförskämdhet. Ryktet omtalade, att Alexnder de Lavergne skulle gifta sig med en ung arfagerska, som blifvit förtjust af hans roman. Föraltaren till Recherche de Vinconnuc och La Duchesse le Mazarin, som redan ej flere är varit gift, fick äfen kännedom om detta rykte, och ämnade just, uppragt öfver bedrägeriet. skrida till undersökningar. då an förekoms af den blifvande svärfadern, som i höga bestörtning kom att göra honom besök. Någon isstanka hade nämligen yppat sig emot friaren, vid fverenskommelsen om hemgiften, och bedrägeriet uppicktes just i läglig tid, for att förekomma bröllopet.