Aftonbladet – 20 juni 1843, sida 3

stämda, fastän ännu oupptäckta lagar. Det ligge tröst i den tron att det måste så vara, och e menniska, som genom bildning blifvit fatalist, de vill säga som inser blott en del af den stora plan efter hvilken verlden styres, blir lugnare, säkrar och tryggare än andra, som sväfva omkring okunnighetens kaos, utan någon hvilopunkt. Re ligion och naturkunskap äro de begge factorerne en sådan bildning. Religionen lär oss hvad v böra tro; men naturen lär oss hvad vi böra veta och genom tro och vetande blifva vi först men niskor, varelser nemligen, som röra oss inom ma: terien och speja öfver dess gränser, arfvingar til tvenne verldar. Majorskans sällskap hade således ett välgörand inflytande på Lotta; hon fann sig med hvarje da; lugnare och gladare och liksom trygg på en jord som hon började känna. Det var en vigtig för ändring för guvernanten, som, utan denna utvidgning i sin synkrets, hade blifvit en missnöjd och inskränkt, fördomsfull och öfver sina få kunskaper stolt menniska; ty det är gilfvet att man blir ödmjukare desto klarare man ser omkring sig och desto tydligare man ser huru oändligt litet man i sjelfva verket vet. Det är okunnighetens och haifkunskapens prerogatif att högmodas af sina insigter, liksom tiggaren, som anser sig rik då han eger en tollfskilling i slantar, då deremot den rike anser sig fattig äfven med en bankosedel på fickan. Man känner, med ett ord, icke höjden af sina kunskaper, om de äro för stora att vexla i skiljemynt. Det är derföre de, som blott hafva sådant, vetandets tiggarskara, som högmodas öfver mängden af sina bracteater. (Forts. följer.)