så att begge två tumlade öfverända åt hvar sitt håll. Dessa apparater hade en gång utgjort helgedomen för en allvarlig naturforskares dyrkan; de hade sedermera blifvit ett tidsfördrif, hvarmed man roade sig i sällskaper, när man ej kunde hitta på någonting annat, och nu benämnas de helt simpelt för elektriska leksaker, och tillhöra i det närmaste blott barnkammaren. De moderna naturforskarne syssla på ett vidsträcktare fält: de äro Geologer. De stanna ej inom fyra väggar eller hemta sin visdom ur folierade burkar, utan flacka omkring jorden i alla väderstreck, på ångbåtar och diligencer, emellanåt klättrande i fjällen eller nedhissande sig i grufvorna. Också spekulera de på ingenting mindre än huru jorden såg ut före den tiden då Moses berättar, att hon var ,öde och tom och mörker var på djupet och Elohims ande sväfvade öfver vattnet, kort sagdt innam det verldsskapande Varde ljusl ännu var uttaladt. Forskningens mål ligger här så i fjerran, att man skulle tro det åtminstone ej moden kunde få något inflytande derpå för århundraden. Icke dess mindre hafva redan två modförändringar i geologien inträffat, precist så motsatta hvarandra som eld och vatten: och nu just i dessa dagar, förkunnas oss ett tredje skifte, lika himmelsvidt åtskildt från de två äldre, som dessa från hvarandra. Den äldsta åsigten tog för gifvet, att då Moses berättar om vatten såsom det alldraförsta, innan ens ännu något ljus var till för vårt jordklot, så måste skapelsens grundämnen ha ursprungligen varit upplöste i vatten och efter hand utvecklats derur såsom fällningar, under det vattnet försvann. Det var den så kallade Neptuniska teorien, uppfunnen af Werner, en tysk mineralog, och länge ansedd som en osviklig förklaring öfver huru allt gått till i den så kallade urtiden. Huru sådane ämnen, som under vanliga förhållanden äro olösliga i vatten, t. ex. de flesta stenarter och metaller, kunde befinnas upplösta deri, förmådde dock Werners kemi ej att redovisa; lika litet som hans matematiska beräkningar mäk-tade utreda huru det vatten, som efter bans åsigt måste höljt Alpernas, Andernas och Himalayas högsta fjellspetsar, kunde tvärtemot tyngdlagarne aflägsna sig för alltid från jorden. Ännu mindre kunde han nöjaktigt förklara huru vissa berglager, som tydligen varit flytande en gång och lagt sig på hvarandra i jemntjocka hvarf, kunnat lägga sig i lutande ställningar eller till och med i lodräta, som de verkligen befinnas intaga. En engelsman, Hutton, fann alt alla dessa motsägelser och omöjligheter skulle försvinna, om man föreställde sig att jordklotet en gång hade varit smält, i den skarpaste hvitglödgningshetta, och småningom afsvalnat. Agde hon denna hetta, så måste det vatten, som nu förekommer i hafven, I sjöarne, floderne och atmosferen, då befunnits under ångform helt och hållet i atmosferen, och förökat denna till en ofantlig volym. Men i mån som den smälta mineraliska kärnan svalnade, utan att ännu vara stelnad, skulle det genom vattenångans tyngd mingdubblade atmosfertrycket sammanpressa en del af ångan till flytande vatten, fastän glödhet ännu, som den botten, hvarpå den flöt. Vissa annars i vatten olösliga mineralier, såsom beståndsdelarne af graniten — klotets djupast belägna berg — kunde då hållas upplöste i det glödande hafvet, för att vid en fortsatt afsvalning fällas derur i sin närvarande kristalliska form; erfarenheten vid heta källor och omedelbara försök i starka kärl, visa, att glödhett vatten löser kisel, och fäller den när det svalnar. Vid en ytterligare afsvalning måste den fasta skorpan tjockna mer och mer, dels genom fortsatta fällningar, dels slutligen genom verklig stelning. Under hela denna första period kunde likväl vattenångorna ej annat än bildaj ett så tjockt töcken, att urhafvet var otillgängligt för allt ljus. Först när atmosferen hunnit till största delen aflemna sitt öfverflödiga vattenförråd åt detta baf, kunde ljuset börja genomskimra den i alla fall ännu jemnmulna luftkretsen. Ännu fordrades en ytterligare period, innan sol, måne och stjernor kunde omebart lysa på vårt jordklot. Det var då på sin jemna granitgrund betäckt öfverallt af ett strandlöst haf. Jordklotet bestod således den tiden af en smält kärna innerst, ett stelnadt, jemntjockt skal. derutanpå och ett jemndjupt haf utanpå denna botten. Men när skalet ännu ytterligare svalnade och dervid oupphörligt sammandrog sig, likt en svalnande jernskena kring ett hjul, måste ett tidsmoment inträffa, då det blef otillräckligt att omsluta den ännu smälta kärnan. Det måste då spricka, alldeles som isen spricker på en sjö, när han tjocknar. Det måste bilda en upphöjd kant, som en sådan is bildar den, på ömse sidor om vråken. Den flytande massan derunder måste pressas våldsamt upp genom sprickan, likasom vattnet ur vråken. Besinnar man, att de högsta bergen icke höja sig på långt när så mycket öfver jordklotets yta, som ojemnheterna på en apelsin öfver apelsinen, så är bergskedjornas tillskapning på detta vis lätt förklarlig. Sedan allt vore sålunda förberedt genom den ursprungliga hettan, efter Huttons teori — den Plutoniska — möter det ingen svårighet att medgilva Werners Neptuniska bildningars fortgång ofvanpå, med sina fällningar af mindre kristalliska ämnen. Den stelnade jordskorpans ursprungliga tunnhet måste flera gånger förorsaka nya sprickor och nyalavaflöden; lutningen i vissa jemntjocka jordhvalfs läge blir härigenom ganska begriplig: dessa hvalf äro uppresta på kanten af någon spricka. Beviset att sådan är orsaken plär oftast vara omedelbart tillhands, emedan de flesta sålunda lutande 12ger befinnas hvilande på ömse sidor om en granit