Aftonbladet – 16 juni 1843, sida 2

tinopel, om kolossala byggnaders fullbordande inom ett års tid o. s. v. Allt tyckes visa att tankekraften är betydligt försvagad. — Då H. K. H. Kronprinsessan med Prinsessan Eugenie, sistl. Onsdag, gjorde en promenad i vagn åt Norrtullstrakten, hände sig att axeln på vagnen brast å Norrtullsgatan. Lyckligtvis blef ingen af de i vagnen befintlige personer skadad. — I går utfördes med ångfartyget Svithiod ytterligare silfver och guld till värde motsvarande omkring 45,000 Silfverspecie. — Posterna i dag hafva medfört underrättelser om de resande unge Studerande från Köpenhamn och Lund, som i förra veckan återreste härifrån. De Svenske debarkerade i Malmö, dit fartyget Iris hade efter 42 timmars färd ankommit tidigt på förmiddagen den 40 dennes. De Danske resande, som genast derefter öfverforo till hemmet, hade, jemte en hop medstuderande till ett antal af 3 till 400, den 44 om aftonen fullgjort sitt uppdrag, att öfverbringa till Oehlenschläger en helsning från de Svenska Studenterna, och ifrån Fredriksbergs trädgård, der de samlades, begifvit sig till fasan-gården, der Skalden nu vistas. De afsjöngo der sånger, och Kandid. Ploug höll ett tal, hvari han tackade Oehlenschläger för den impuls, han gifvit till ett närmare samband emellan de tre nordiska rikena. Svaret skall hafva varit i serdeles vackra ord, och slutats med ett Lefvel för de Danska, Svenska och Norska yngt lingarne. I Carlskrona hade tillredelser blifvit gjorda för de resandes emottagning; till och med värdar voro utsedda; men Iris hade ej löpt an denna hamn. — I går afreste den unga förtjenstfulla tonkonstnären Hr Reinecke, sedan bans afsigt att härstädes gifva konsert tillintetgjorts af hvarjehanda svårigheter, ehuru hans skicklighet, ovanlig redan i sig sjelf, och ännu mera vid 48 års ålder, hade förtjent mera deltagande. — För dem, som intresserat sig för den talangfulle ynglingen, kunna vi nämna, att åtskilliga af hans kompositioner, hvaribland tvenne Lieder ohne Worte, äfvensom sångstycken med pianoackompagnemang, härstädes lära utkomma, hvilka pjeser, enligt ref:s omdöme, äfven bevittna Hr Reineckes utmärkta talang såsom tonsättare. — —öiD—— — — Wexiö gymnasium har sistlidne Måndag, den 42 dennes, firat den jubelfest för läroverkets tvåbundraåriga tillvaro, hvars tillämnande redan sistlidne vinter tillkännagafs. Främsta rummet bland dessa högtidligheter tillerkännes, i beskrifningarne derom, den omständigheten, att eforus sjelf, biskop Tegnår, intagit katedern och hållit ett tal till besvarande af frågan: Hvad är gymnasii betydelse, och hvilken plats är det ämnadt att fylla i systemet af en nationel uppfostran?, Detta tal lärer komma att tryckas, och man får således framdeles tillfälle att formera sitt omdöme om den hänförelse, det skall hafva väckt, och hvilken i Wexiöbladet beskrifves såsom ytterlig. Men dessförinnan kan allmänheten hafva nöjet att fira återseendet af den älskliga skalden, genom läsning af de verser, hvarmed han beslutade sitt tal, och hvaraf man med glädje ser, att sångarkungen ännu blott behöfver utsträcka handen, för att genast se den fylld med blommor att utströ. Ur Statstidningen meddela vi derföre dessa verser: Slutet af Hr Biskop Tegners tal vid Wexio Gymnasii wåhundra-åriga jubelfest, den 12 Ju ni 1843. Men stunden är förbi. Jag måste sluta. Hycm vet, kanhända är det sista gången Jag talar till Er ifrån detta ställe; Ty uti Herrans hand står lif och död , Och Döden, grafvens bleka Eforus, Har skickat sina förbud till mitt bjerta. Hårdt är ändå att skiljas ifrån Solen, Den ende Skald, som lefver i vår Nord. Väl skiner hon ej öfver drufyokullar, Och ingen klassisk silfverbölja rullar Utöfver stenig och förtorkad jord, Men sagans land är här, det minnesrika, Romantiskt underbart och skönt tillika, Väl ej som Norden högt, som Södern skönt, Men trefligt likafullt och sommargrönt: Och när till slut den långa vintren töar, Och bäckarne med blått och vattradt band Omgjorda gladt de små, de näpna land Med björkekullar kring de klara sjöar, Som sqvalpa vänligt omkring tusen öar, Och der Sanct Sigfrid båller englavakt Med tre Martyrer öfver Wärends trakt, Och stora minnen, diktade kanhända Men likväl sköna, trängas omkring Blända Ack, kärt är lifvet för hvar liflig själ Och bårdt från det och dikten ta farväl! Hvad ej kan ändras bär med tåligt sinne, Och hvarför klaga! Vindarna förströ All feosint klavan. Den. som föds. skall dö. I I