Aftonbladet – 16 juni 1843, sida 1

Ödmjuka tjenarinna,, sade hans fru svärmor in petto, berr baron är alltför artig att kall mig flicka, och till på köpet älska mig. Det är mycket naturligt, att baronen icke kunde svara ett ord; utan stod der, i ordets vidsträckta bemärkelse, förintad; öch jag vill fråga hvarje kristen menniska, hvad vi skulle svarat i en sådan belägenhet, jag för min del begriper icke nåson utväg eller något sält att finna sig, då mar så tvärt blir gripen på bar gerning. Eller , återtog rådinnan, efter en stunds tyst nad, kanske baronen icke menade wmig? Ja, men — jag ber tusen gånger om förlåtel. se — jag — framstammade baronen och vret sig som en mask på en metkrok. Var lugn, herr baron, återtog rådinnan, jag vet allt, och blott för att bindra er begå en o försigtighet, begaf jag mig hit. Det höfves visst ej mig att gilva föreställningar, men jag kan änd ej neka, att ni begått en stor oförsigtighet, at entamera en kärleksaffär i det hus, der ni kanske snart skall fästas med heliga band. Ja, min nådiga, pustade baronen. Jag känner att ert bjerta är godt, att vår gu vernant kanske genom någon vink missledt er och jag öfverser gerna med ett fel, som ni dela med alla unga karlar nu för tiden. Men ni bö komma ihåg, min bäste baron, att ni skall blifvå min dotters make, och fastän det på den lysande bana, der ni kommer att vandra, ej kan blifvs fråga om dessa borgerliga äktenskap, der man och hustru rent af: trötta ut hvarandra med kärlek så bör ni dock likväl icke göra eclat eller begå soltiser, som alltid skola såra er makas anseende om också hon för sin del kunde hafva öfverseende.