Aftonbladet – 16 juni 1843, sida 1

väninnor. Man är kär i en flicka, det har händt oss litet hvar gudnås! man vill tala med henne ensam, om ock hela samtalet skulle hvälfva sig omkring det sista spektaklet eller den sista modebulletinen. Nog af, samtalet skall vara mellan fyra ögon. Vi gå och spankuleray der vi veta att vår sköna skall komma; bjertat slår, så att det synes utanpå vesten; vi hafva hopsatt en hel lång och rätt vacker roman om allt hvad vi borde säga och hvad hon ovägerligen borde svara; med ett ord, vi bereda oss på en ljuf, en evigt minnesvärd stund. Ändtligen kommer vårt bjertas utkorade och har i släptåg någon gammal mamsell, som blifvit öfver och nu ej har annat att göra, än att hänga med och sällskapa, eller ett par ungar i eller utom slägten, som se förunderligen nyfikna ut. Hela planen slår således bom, och ofta röjes förargelsen af ett fint småleende på den skönas läppar, som tyckes säga: nu blef titulus litet artigt snopen. Hela verlden vet, huru det hänger tillsammans med den saken; och derföre förundrar sig ingen, att mamsell Lotta blef hemma, förändrade rådinnans negligå och smågnolade för sig sjelf, ett bestämdt tecken att hon ej var långt ifrån att vara förargad. Under tiden satt rådinnan i den kinesiska pagoden och väntade länge innan hon hörde steg i den närbelägna ängen och i månskenet fick se baronen med bössan på axeln och den toma skjutväskan på ryggen, komma mot lusthuset. Han nalkades försigtigt och gick sedan in. Der såg han en figur undangömd i skuggan. Du höll ord, älskade flicka; ack, hvad du gör mig lycklig!, utropade han och störtade fram; omfattande rådinnans digra figur,