Aftonbladet – 15 juni 1843, sida 2

huru gerna hade jag ej velat det; men mamsell, jag har så mycket att säga er; har ni. förtroende till mig? Ja herr baron, jag tror er, sade flickan med en lält darning på rösten, ni var min brors ende vän, min far välsignade er i sin dödsstund, — en döendes välsignelse tränger till himlen och derifrån åter till den välsignades bjerta — jag måste tro er.n , Ack så lyckligt, sade baronen, ni tror mig då; nå mamsell, om jag vore dåraktig, om jag sade er något, som ni kanske vet förut, men som jag ej borde säga er efter en så kort bekantskap, vill ni lofva mig, att ni hvarken skrattar åt mig eller fördömer mig. Hvad vill ni säga? frågade Lotta helt kort, emedan hon tyckte sig finna en omisskänlig likhet mellan baronens och kommerserådets ingress. Ni frågar så iskallt, sade baronen, som fann att han höll på att förlöpa sig; ni frågar så is kallt, yttrade han om igen, har ni då ingen vänskap för mig, endast vänskap. Jo, herr baron, jag vill vara er vän, yttrade flickan, liksom ni varit min brors. Nå väl, jag skall då säga er, -sade baronen ännu osäker om han skulle våga sig åstad eller icke, jag skall då säga er allt. Ni vet alt jag är baron, jag har tusende gånger förbannat detta toma företräde, — ack -mamsell, jag har så länge burit på bördan af adliga fördomar alt jag tröttnat dervid. Det skall ni ej göran, afbröt honom flickan, man skall vara ädel om man är adel, det tillhör mannen att sälta pricken öfver det a som förfäderna lemna honom.,