Aftonbladet – 15 juni 1843, sida 1

DILIGENCE TILL. UPPE ofgår Onsdagar och Lördagar kl. 9 f. m. Clara Norra Kyrkogata, återgår från Upss Fredagar. Paketpriset är nedsatt lägre huset AM: 7 Tisdagar och på Angbåten. SPANIEN I PARLAMENTARISKT: HÄNSEENDE NU FÖR TIDEN. (Forts. från går: gsbl. Efter Ayacuchko-partiets soldater kommå dess statsmän, och främst bland dessa Infante och Gonzale., Den förstvämnde anses allmänt för en man af snille; han är en förslagen praktikus, d. Y. s..en man, som ingenting gör för princip, som anser theoretici lör toma hufvuden; man skulle kunn: kalla honom den problematiska politikens personifikation, en mar, som förträffligt vet att kringgå svårigheter, utan att bry sig om att öfvervinna dem. Han började sin bana vid armeen, hvarest han hunnit till öfverste-graden. Sedan 4823 räknade man honom jemte Arguelles och Calatrava till konstitutionella partiet, som då kallades det moderata. Tvyungen att utvandra efter fransyska interventionen, sökte han sin lycka i Amerika, hvarest en af. de nya republikerne upptog honom till minister. Då Spaniorerne i dessa begge motsatta läger den tiden icke just hyste något personligt Hat till hvarandra, liksom medeltidens Condottieri, så förskrifver sig hans vänskap för Ayacuchos kanske just från den tid, då han stridde emot dem. Det säger sig sjelf, att hans politiska lycka i ett land, der den exa revolutionen följde så tätt på den andra, icke kunde räcka länge. Infante lät sin Amerikanska portfölj fara och ätervände till Spanien, såsom inbegripen i drottning Christinas amnesti. I början var hans roll derstädes passiv; vid första Cortesvalet kom han icke en gång i fråga; sedermera fick han plats i parlamentet, och det är han, påstår man, som bakom förhänget rörde Mendizabal såsom en marionett, bjöd Arguelles att tala, och, hvad som var ännu svårare, hindrade partiets mindre kloka och erfarne medlemmar att uppträda. Man kallade honom Penne generalen för det att han under de7 krigsåren aldrig bivistade någon slagtning, Andtligen blef han Xefe politico i Valencia och Barcelona samt inrikes minister. Man vill veta att han ännu efter sitt fall är en af Esparteros förtroligaste rådgifvare, och man ser i honom till och med chefen för ett framtida kabinett. Gonzales är äfven en af dem, som 1823 utvandrade till Amerika för att söka sin lycka. Men i stället att taga tjenst uti någon Amerikansk byrå, uppträdde ban såsom advokat i Arequissa, der han förvärfvade en betydlig förmögenhet och blef besvågrad med Espartero, hvilken han en gång skall visat en ganska stor tjenst. Inbegripen i amnestien efter Ferdinand VII:s död och återkommen till Spanien, tillhörde han i början ministeren under Estatuto real och blef Cortes-president under Isturitz minister, hvars oblidkelige fiende han var. Ständigt förbunden med den progressiva oppositionen blef han under Septemberrevolutionen 1840 utmärkt såsom käntdidat till presidentskapet, men tog ingen del i regentskapskabinettet, söm regerade Spanien i 7 månader. Så snart hertigen af Vittoria blef ensam regent, utnämnde denne hohom till chef för sitt kabinett och sedan. dess har han delat alla sin collega Infantes politiska omvexlingar; dock skall han likväl, om rykten förmäler sannt, nu sednast hafva brutit med honom. Gonzales är ingen praktikus i samma mening som Iofante; han gäller i mer än ett partis ögon för en redlig man med mycken konseqvens i sina politiska äsigter, men som för öfrigt saknar både djup och originalitet. Han tajar länge, som en advokat, men utan talang för tribunen. Han är en medelmåttig statsman, som genom sin manierade förbehbållsamhet förvärfvat ett rykte för allvar och samvetsgrannhet, större än han förtjenar. Utrikesminister i en stat, som söndrat sig från de fleste Europeiska regeringar, visade han en diplomati, som var bedröflig. Då Salvandy i December 4841 kom till Spanien, var denne alldeles förtjust öfver Esparteros politik; man hörde honom säga, att ingen annan regering var möjlig för Spanien, och att detta rikg var Frankrikes vigtigaste bundsförvandt. Men snart löstes förtrollningen. Besynnerligt nog, då Salvandy första gången talade om sin regerings kreditiv, som han skulle öfverlemna åt den unga drottningen, afhördes inga svårigheter. Straxt derpå lät det likväl belt annorlunda. Genom regentens, Infantes och Engelska sändebudet Hr Astons föreställningar, blef Gonzales helt och hållet omstämd, han tyckte på en gång, att det var en förfärlig snara, som man utlagt för regenten och kabinettet. Från ett sådant uppförande af ministern hemtade Salvandy motivet för sin afresa från Madrid, hvilket lemnade en så kännbar lucka i den dessutom föga talrika diplomatiska korpsen i Buena Vista. Men äfven Engelska sändebudet skulle snart få orsak att beklaga sig öfver Gonzales beteende. Bå de Cataloniske deputerade hotande frågade, om det vore sannt, att underhandlingar med England vore å bane och hvari Englands vilkor bestodo, skulle Gonzales såsom täckmantel kunnat åberopa den hemlighetsfullhet, som tillhörde hans embete; men. han föredrog att förneka, det några sådane förefunnos. Olyckligtvis blef han genom Sir Robert Peels motsatta förklaring i Engelska parlamentet yederlagd, hvarföre Hr Marliani, som tagit den verksammaste delen uti ifrågavarande underhandlingar och haft sig uppdraget uppsättandet af en berättel:e öfver det tillämnade fördragets hufvudvilkor, hade ingenting angelägnare än att bestiga tribunen och der utpeka det falska i Gonzales försäkran, hvaraf följden blef att Gonzales på detta sätt för alltid förlorade Engelska mihistårens vänskap och understöd. Till partiets ledamöter af andra ordningen räknar man de begge Ferraz, den ene militär och den andre financier, Alonzo, justitieminister i Gonzales ministör och Jansenist, hvilken i kyrkofrågor ännu ser för sig Gregorius den VII, beväpnad med den ljungande bannstrålen, och slutligen Lujan, en ung artilleriofficer, som likaledes utbytt svärdet mot pennan och hvilken, efter att hafva blivit anställd vid administrationen, nu leder tidningen Espectador. , Hvad-genreral:Rodil beträffar, så vet man ej rätt om man: skall räkna honom till Ayacuchos, emedan han i sednare tider aflägsnat sig från dem. Återkommen till Spanien medan absolutismen ännu var i sitt flor, skröt han af att vara Estremaduras förste royalist. Under general Minas olyckliga expedition befann han sig i Navarra. Sedermera skickades han mot Don Carlos, hvilken han tvang att fly till England ach derefter utnämndes han till ehef för nord