Vi äro dina söner, fosterland! Tag lif, tag blod. Dig helga vi det alla. Uti ditt namn vi segra eller falla.n Ja! unge medhorgsmän i tankens verld, Som derför icke flytten ut ur den, Hvars grundval murad står i verkligheten, Vi älska Er ungdomligt varma hug För ljusets höga sak och mensklighetens. Vi skatta högt den fosterländska eld, Som, ren och stark, i edra ådror brinner! Deråt en ringa hyllning är den fest, Vi bjuda Er på minnesdige er jord, Der Danska härskrin mötte förr de Svenska, Men begge språken mötas vänligt nu, De systerliga, uti Edra körer, Ja! varen hjertligt oss välkomna, vänner! Vår glada helsning tagen gladt emot! Hur kärt är icke Ert besök hos alla! Hur, sandade på stadens gamla murar, Såg icke hvar och en af oss med glädje Den första röken stiga från Er snäcka, Och mången helsning gick till sjös att möta I sundet allaren de kära gäster. Er välgång, vänner! ske Er alla lycka! Må hvar och en af Er få kämpa med I ljusets nya, minnesstora segrar — I ledet, eller som härförare — Der är det stort att vara ock den siste. Mån J för tankens frihet eller menskans Fj fruktlö-t fatta penna eller svärd, Må lagern blomma rikt för Edra bjessor, Och fosterlandet, pekande på Er, En gång med stolthet säga till historien: Se! dessa alla äro mina Söner. För vännerna från andra sidan sundet. ( blind förbittring förr i Calmar Sund Vt Dannebrogen blågul flagga stridde, Och tapperhet, med hatet i förbund, Svensk bragd vid Dansk kring häpna vågen spridde. Och Danas blod, med Sveas mängdt, flöt bär Kring staden, öfver gatorna och torgen, Och uppå samma dag — så sagan lär — Tre gånger Dansk, tre gånger Svensk var borgen. De begge sköldmör, hvilka Nornan ställt På hvar sin sida Sundets blåa spegel, Att, med korslagda klingor, segersällt, Från Ös tervågor stänga stigmäns segel. Misshännande hvarann, i hejdlös kamp, Sitt hjertblod slösade på stridens :lätter, Och grödan qväfdes under hästars tramp, Och tända byar lyste fasans nätter. Men, väl oss! stormarne ha rasat ut. Frid ler kring Skånes slätter, Seelands lunder. Oss blott en täflivgsplan står qvar till slut — snillets tempel — mellan konstens under. Med ädel täflan, hugstort stridsbegär Der brytom, Danske Bröder! våra lansar. Hvad en nation der vinner segerkransar, Med syskonspråk, till halits den andras är. ring oss, Bröder! knyter sig ett band, Mer fast, än fordomtida, Unionen. En Kung förenar derför ej två land. De bli ej ett med magtspråk ifrån thronen. Men de bli ett, då samma känslor slå I begges hjertan, en är begges vilja — Ve den, som träder dem för nära då, Ve den, som söker de förente skilja. Er välgång, vänner! emot Mälarns famn Er före snabbt de blida sunnan-vindar, Tills seglet sänks vid Sveriges Köpenhamn, Der doltet stiger från vår Dyrhavs lindar. En bättre fest, än nu, Er väntar der. Men lange än står älskligt för vårt minne Er ankorust, som 0ss alla var så kär, Er sköna sång, Ert ungdomsfriska sinne. 7 77