härstädes,, svarade portvaktaren i det han bastigt igenläste dörrarne. Nägot förlägen öfver detta snöpliga afslag beslöt konungen att, efter förutgårgen omklädnad, anmäla sig såsom Reformert — samma afslag. Fast beslutsam, att ihärdigt fortfara till alla möjliga medel blifvit försökta, anmälte konungen sig ånyo såsom Katholik — men lika omöjligt. Konungen anbefallte då sin lifpage, att anmäla sig såsom Mahomedan — men med lika liten framgång. Nedslagen, men något harmsen öfver alla dessa afsag och motsägelser, så ovanliga för en enväldigt regerande monark, och under tvekan om hvad som ytterligare vore att göra, efterskickade konungen sin uniform och värja, och beslöt i känslan af sin höga ståndpunkt, såsom en af Herrans smorda, att med något mera eftertryck än vanligt, helt tvärt anmäla sig will inträde såsom konung Fredrik II af Preussen. Samme obeveklige portvaktare visade sig ånyo, och förkunnade utan omsvep med oförändrad min och hållning, att konung Fredrik 1 af Preussen ingalunda kunde viona inträde i himmelriket. Konungen återvände förlägen, reflekterande öfver det för sig obegripliga af hvad som händt; och under förmodan, att något till saken hörande, vid sjelfva anmälandet möjligen blifvit bortglömdt, beslöt högstdensamme, att ännu en gång försöka sin lycka, omklädde sig uti kammartjenarens kläder, för att vara oigenkännlig, vände om och stod för sjette gången åter inför den obeveklige. Efter vanliga vexlade frågor och svar om person och ärende, ytrade konungen slutligen: Min herre! Under min vandring hit, bar jag härutanför träffat en Lutheran, en Reformert, en Katholik, en Mahomedan och konungen i Preussen; alla djupt bedröfvade öfver det afslag de erhällit på sin bönfallan att inkomma i himmelriket. De hafva anmodat mig vördsamt tillkännagifva, hvad de vid anmälningstillfället tro sig hafva förglömt, nemligen: att de alla samtligen tro på en stor, outransaklig, nådig, vis och barmhertig Gud, om de änskönt skulle befin