ee — Statstidningen för i går afton har bland annat upptagit det tal, som erkebiskopen höll till 3e resande gästerna vid festen å Carolinasalen, och byvilket, enligt hvad Statstidningen och Biet förmäla, skall hafva gjort ett djupt intryck. Man fioner deraf, såsom vanligt, att Hr erkebiskopen talat mycket om sin egen personlighet och dess phäftigap känslor för de unga männen samt sin siareblick; för öfrigt är talet; äfven efter vanligbeten, något i en tillskrufvad stil, men har flera vackra tankar. Det lyder sålunda: Upsalas studerande ungdom har dessa dagar besökts af långväga vänner och med dem jublat. Ungdomens rena glädje är äfven fädernas. Vi hafva hjertligt deltagit i ynglingafesten. Genom mig tackar derföre Upsala Universitet de unga män, som under högsommaren velat lemna bokarnes fagra öar, Saxos Lundagård, Christianias sköna vik och Auras stränder, för att se våra allvarsamma furuskogar och de fält, der Frode sådde sitt guld. J hafven ock, mine Herrar, sett Nordens Junidagar, hvilkas aftonrodnad hyvilar en blund öfver synkretsen, för att genast höja sig i morgonens prakt. Se der ock sinnebilden af andens ljus, som icke vet af någon nedergång! Och de ljussökande gå ut, ett stort Broderskap, öfver jordens rund. Isynnerhet äro Skandinaverne kallade till gemensamhet i vetenskap, vitterhet och konst. Slägtskap, samma Religionsbekännelse, allvar och likväl bildsamhet i lynne, samfäldta eller: lika öden, språkens rändskap mana dem till förening i vettets idrotter. J hafven ock sökt oss, nya Argonauter, icke för att röfva det gyllene skinnet, men för att efterse, om vi vårdade bildningens dyrbara besittning; fredliga vikingar, icke för aut taga annat byte än kärlekens, att mötas på gästvänlig strand af vänskapen, humaniteten och skicket. Jag hoppas, att J funnit dessa värden hos vär älskade ungdom och med den knutit ett fast fosterbrödralag. En mångpröfvad lefnads sut har siareblick. Då jag i denna stund omgifves af ett stort antal Nordens hoppgifvande söner, klappar mitt hjerta hältigt för deras vältfärd, och jag ser en syn af bildningens ära för Norden. Naturens moderliga allvar tillåter oss icke förvekas, rika förvärf fästa icke våra sinnen vid jorden, erö!ringslusten drifver oss icke utåt till härfärd, men den inre skatten vare vär arfvedel, att ökad antvarda till efterkommande; täflan för det sanna, det goda och det sköna förene de Nordiska Folken. Då skall deras ära blifva den ovanskeliga, varaktig till dagarnes ända, såsom den polstjerna, hvilken öfver dem tindrar el nescit occasum. Edert besök är betydelsefullt. Det har inträffat med Pingsten, Nådens jemte Naturens, den dubbla uppenbarelsens, Chbristendomens utbredandes högtid. På Christlig grund hvilar och hvile den Nordiska bildningen! Sådan är lösen på Gustaf Wasas dag. Presten talar eder till, unge vänner! och han beder icke endast för hemfärden utan vådor, men om en lyckosam resa för eder genom tidens skiften och pröiningar. Han sträcker utöfver eder alla sina välönskningar, lyser välsignelse öfver hvarjes sändning i lifvet. Vi se troligen icke hvarandra äter; men det ädla, för hvilket vi gemensamt böre sträfva, är oförgängligt, och omkring det, om icke i rummet dock med andan, skole vi mötas i uppsåtet, i verksamheten, i ömsesidiga uppmuntringar, en gång i lönen för värt arbete derofvan. Gän i eder kallelse med den gode Guden till ledare. Faren väll! — Biand de många poetiska inspirationer, som, likt ett blomsterregn, vankades under de unge Danskarnes härvaro, äro de i Calmar afsjungna och sedan i Calmarposten synliga icke de minst förtjenta att, jemte den öfriga samlingen, äfven i Aftonbladet återgilvas: För gästerna från Köpenhamn och Lund. Kring sina Gudars undersköna lemmar Gjöt Remarns myth en evig ungdoms glans. AT intet skägg Apollos kind var skuggad. Af ynglingmod hos Mars hvar sena svällde. Med yppig ungdom rikt förenad endast De gamle kraften tänkte sig, och snillet. För dem var ungdom lifvets skönsta skänk, Och gubben mindes än med glädjetårar Sin vårdags sköna strider i Olympia. Nu är det annorlunda. Misstanksamt Man lyssnar till de unges glada sånger, Och hvarje små-despot i tankens verld Tror sig ha rätt att gissla nya tiden, Och att fördöma blindt dess söners sträfvan. Man ser i ungdomen en bild af oron, Som ständigt spänner, pröfvande, sin vinge, Och vaktar, otälsam, på ögonblicket Att svälva ut i lössläppt öfverdåd. Dock — många finnas än, som tänka högre Om ynglings-sinnet. Det är stolt och fritt. Det fiammar testligt opp, i helig låga, För allt bvad verkligt stort, som verlden har. Likt Wilhelm Tell, det böjer icke knä Förjfjädrad hatt, satt på en bål af träd. Det rullar sig ej, burrande, i stoftet Joför den storhet, som är skuggan blott Al slumpen, — som ör yta utan djup. Men visa det en bragd, en verklig bragd I tankens rike eller verklighetens, En ljusets, mensklighetens segervinning, Och, rördt, skall då de unges jubel stiga Till himlens sky, och mötas der med Englars. Säg dem, att fosterlandet är i fara, Att våld på gränsen står, med svärd i hand, Och tusen rörda stämmor återsvara: RE SN ANNA NON EST DNS SA EARL TREA DT SIE LTTE TE IST härstädes,, svarade portyaktaren i det han bastigt igenläste dörrarne. Nägot förlägen öfver detta snöpliga afslag beslöt konungen att, efter förutgårgen omklädnad,