Aftonbladet – 14 juni 1843, sida 1

SPANIEN I PARLAMENTARISKT HANSEENDE NU FOR TIDEN. Sedan Espartero blifvit beklädd med riksförestånderskapet, valde han sina rådgifvare ej bland dem, af hvilka han emottagit så många bevis på tillgifvenhet, under den Vid-de tillika med honom förestodo affärerna. Man kunde aldrig riktigt förklara, att han, som likväl sjelf bäst bordt kunnat uppskatta en Cortinas och en Chacons förmåga och skicklighet, företog sig att bilda ett kabinett med Gonzales och Infante i spetsen. Troligen bestämdes han likväl härtill af äldre förhållanden. Imedlertid var valet olyckligt och följderne hafva också alltför mycket bevisat det. Genom cortes censurvotum den 28 Maj sistlidet år blef detta kabinett tvunget att resignera och en månad derefter uppstod ett annat med Rodil i spetsen, men detta ombyte tillfredställde intet parti. Regentens personliga anhängare sågo med missnöje de skickligaste, mest inflytelserika och aktade ibland sig aflägsnas från makten och företrädesvis de, som slutit sig till revolutionens grundsatser. De bågo Gonzales och Infante ersatte af män, utan namp, utan talanger, utan popularitet och utan politisk betydelse. De bemötte också de nya ministrarne meden nog påtaglig köld. Annu tydligare lät, oppositionen i cortes och tidningarne förstå hvad den tänkte om den nya ministeren, derigenom att den ingalunda underlät att högt klandra begge dessa utbämningar såsom oparlamentariska och opassande. Ingen af detta kabinett, om icke Rodil, tillhörde kongressen, och då man tog i betraktande deras ålder, så yoro de i medeltal 70 är, hvarför man också kalläde dem mumiekabinettet. Vederviljan emot deras föregångare hade imedlertid lagt sig; kabinettet Gonzales, som dock hade betydelse, var hatadt, men Rodilska ministeren var föraktad. Likväl var detta ej tillfyllest att förena den splittrade oppositionen. Man: fruktade nästa månad en ny ministeriell krisis, vid,slutet af cortes session och ändtligen voterade man budgeten och uppehöll, fast med litet lif, Rodils minister. Men knapt voro cortes ätskilde förr än oroande rykten utbredde sig om planer i kabinettet och ännu mer i en högre sfer, att omstörta konstitutionen och friheten; man talade om ansläg emot pressen, att afsluta ett hemligt handelsfördrag med England, och om förlängande af drottningens minderårighet. Det var under sådane förhållanden, som de mot regeringen fiendtliga partierna ingingo en koalition och afläto protester emot de henne, lika mycket med eller utan grund tillskrifne frihetsmördande planer; dag från dag blef polemiken häftigare, och för Rodilska ministeren, som såg sig ur stånd att afleda den parlamentariska stormen, som j hotade dess existens, kom underrättelsen om upproret i Barcellona såsom om den varit beställd. Den första verkan häraf var, att oppositionen splittrade sig. Den moderata parlamentariska fraktionen, den så kallade guvernementala, kunde icke med likg ltighet skäda ett uppror, som syntes sätta i fara icke allenast ministeren utan ännu mer statsmakten och till och med hela den bestående sakernas ordning, Chefen för ultraprogressistiska partiet, Lopez, denne vältalige folktribun, republikan och deputerad från Catalonien, ville icke medgifva någon vapenhvila, utan ville göra ministeren ansvarig för oroligheterna och det blod, som Zurbano utgjutit. Så handlade ieke Olozaga och hans politiska vänner. — Den splittrade oppositionen kände sig vanmäktig, och ministeren, som tradde sig beföstad, fordrade ett förtroendevotum. Föga fattades, att icke den häri lyckats, då en af Cataloniens skickligaste deputerade, herr Madoz, genom ett af dessa amendementer, som helt och hållet neuträlisera ett parlamentariskt beslut, tillintetgjorde alltsammans. Cortes erbjödo regenten sitt bistånd emot de upproriske, förutsatt, såsom hr Madoz föreslagna I redaktion lydde, patt han icke öfverskred lagen. Denna tillsats innebar ett verkligt misstroende, och nu beslöts upplösningen af cortes. Regenten höll sig in galunda alitför noga till cortes-programmet. — Andemeningen i de revolutionäres program, som eljest till punkt och pricka liknade föregående proklamationer och manifester, var Esparteros störtande, och endast tvenne punkter voro tydligt uttalade, nemligen ingen traktat med England och ingen utlännings förmälning med drottningen, utan en spansk prins, hvars familj WEED RTR TANT TEEN NT TATA NEN I