Aftonbladet – 12 juni 1843, sida 1

med sig i skolan, på gymnasium och slutligen äfven i Upsala, der han vistats i sexton terminer förrän han slutligen tog kondition. Magistern är sjelf lång och mager, så der mellan fyratiofem och femtio år gammal, ty äldre vill han aldrig blifva; hans ansigte uttrycker lärdom och ett visst drag af sjelfförtroende och snarstickenhet. Bland alla varelser älskar han mest katten och gamla hushållerskan, samt hatar mest fänrikar och hundar, emedan de begge ej äro artige mot honom. Magistern har så till vida rätt, att han sällan träffade en fänrik, som ej på ett eller annat manår gjorde spektakel med honom, och sällan kom i sällskap med någon hund, som ej beluktade hans smala extremiteter och morrade åt den inbitna svafvellukten, som magisterns kläder antagit under hans disciplars små huskurer. En sådan magister är vissa år qvar på hvarje ställe, ända till dess gossarne kunna grammatikan och Wåhlins svenska historia, samt äro någorlunda hela om händerna och torra om näsan. Så vid lag är magisterns lärdomsförråd slut och hans principal rekommenderar honom ifrån sig till någon annan, söm bar pojkar eller flickor, hvilka skola lära sig historia och geografi grundliger. Då packar magisterr. sin garderob i skjälskinnskofferten, får ut det innestående på sin lön, äter en liten frukostrisp och afreser på en bondkärra med träfjädrar, klädd i sin reskappa, ett gammalt inventarium af frisade, med fem hopsydda kragar, och på hvilken malen, oaktadt magisterns flitiga piskning Och borstning, gjort åtskilliga skador, som hafva en aflägsen likhet med fläcken Plato i månen, med sin stora-krater. När han kommer fram på det nya stället, är han ,