Den konung Davids herrliga psalm: Säll är then, som icke vandrar uti the ogudaktigas råd, och icke träder in uppå the syndares väg, ej heller sitter ther the bespottare sitta. — — — Han är såsom ett träd, planteradt vid vattubäckar, hvilket sin frukt bär i sinom tid, och thess löf förfallna intet; och hvad han gör, thet lyckas väl. I sjelfva verket har jag väl också under detta första halfår haft det omisstydligaste bevis på att en rättfärdig man med någon säkerhet kan räkna på himmelens gunst. Hvem har varit utsatt för större farligheter än jag? och hvem har genomgått dem mera lyckligt? Ni minnes utan tvifvel ännu hvilka hiskliga dråpslag, som måttades åt mitt hufvud af den stora jetten Periferigerilerimini; det är verkligen mera lycka än konst, att jag efter den betan eger lif och lemmar i behåll, men dock har jag båda delarna. Jag vet ganska väl att en hop glupande ulfvar, de der aldrig tåla, att en god och beskedlig kristen går oförargligt sin väg fram, uppspärra sitt gap emot mig och söka tillfälle att alldeles förgöra mig. Jag vet ctt visst Lejon, som för längesedan slagit sig i backen på att göra mig ett hufvud kortare; jag vet äfvenledes en viss kammarjunkare, som, hvar han träffar mig, blänger på mig med ett par ögon, barskare än Midgårds-ormens; och för ett par dagar sedan strök på gatan förbi mig, — det var ändå på Myntgatan, — en viss ökänd vattvällings-Rafael, hvilken, förmodligen på ett annat lejons vägnar, ljungade emot mig ett par sådana vredenes blixtar, att jag nästan höll på att svimma af alteration och nödgades omedelbart gå in på det närbelägna apotheket Kronan, för att få mig litet Hoffmans droppar. Detta allt oaktadt ser ni likväl, att Liten lefver än, och jag vill med gudarnes hjelp hoppas att jag skall stå mig hädanefter, som hittills. På sätt och vis har jag således visserligen icke något skäl att beklaga mig öfver min lycka; men såsom det gamla ordspråket säger, när bonden får ost, vill han ha den stekt, ocH jag bekänner uppriktigt, att jag icke skulle ha det ringaste emot, om jag redan i morgon dag finge t. ex. Aftonbladets stora prenumeration i stället för min egen nuvarande. Egentligen borde det också vara så tillställdt, att i samma stund en ny tidning uppträdde, borde den genom något slags underverk erhålla en rundlig present af omkring 5000 sprenumeranter. O, hvilket underbart klingande ord: femtusen prenumeranter! Hvilken outtömlig vällust i blotta föreställningen om en dylik solid och gyldene realitet! Då, — jag menar, om jag eg de de der femtusen, — då, mitt herrskap! skulle ni å se på annat, då skulle jag lefva en grand seigneur, då skulle jag ha trädsnidt, alldeles som den parisiska Charivari, jag skulle ha en egen byrå, med tillhörande både enredaktions-korg och ett redaktions-bläckhorn af patenterad fason, då skulle det till. och med kunna hända att jag en vacker dag sjelf pblefyce stor och en de stora tidningarnas like! Men tills vidare, så länge icke underverket inträffat, nöjer jag mig med att inom mina ursprungliga dimensioner vara och förblifva eder med den mest suverlativa högaktning förbindlige Litenp,.