Aftonbladet – 10 juni 1843, sida 1

Den ene var en äldre berre al ett vördnadsbjudande yttre; det var ett ansigte, till hvilket man straxt fattade förtroende, ett al dessa som tala, astän munnen tiger, tröstar och hugsvalar med blicken, med det sorgsna leendet bättre, än med något ord. Den sjuka såg på honom länge, utan att säga ett ord, hon sökte att reda sina tankars kaos, det varade länge innan det lyckades. Hvem är ni? frågade hon slutligen, har ni något bud från min man? Jan, sade främlingen, det har jag; i sin sista stund skref hån ett bref till mig från sitt fängelse och bad mig dra försorg om hans maka och barn.n . Han är då död? frågade den sjuka. Ja, min fru, han är offrad. Ja så, återtog den olyckliga hustrun, nästan utan att med en min tillkännagifva hvarken fasa eller sorse. ,Han har då följt sin lille gosse, de äro begge hos Gud.n Det var något oförklarligt lugnt i dessa ord, det var utmattningens lugn. Jag är skyldig er några upplysningar,, yttrade främlinged. Jag är QtUändning, är från Sverge, elt aflägset, nordiskt land. Jag är egendomsegare och har gjort er mans bekantskap, för att af honom få planen till några parkanläggningar der hemma — detta gjorde, att han vände sig till mig och bad om hjelp. Denne andre herre är en läkare; jag har frågat honom, om ni kan fördraga en resa, och han säger alt ni kan det, att det skall göra er godt att få lemna mörderkulan och fly långt härifrån. yHärifrån, upprepade den sjuka, liksom för att pättre fästa tanken på sig; bärifrån, åh ja, hvarföre inte? men barnet, hvem begrafver mitt barn?