Aftonbladet – 10 juni 1843, sida 1

var förstördt. Vid den runda trappan, soro ledde utåt sjön, lågo några sphinxer, stumma vittnen till den fordna glädjen och den flydda friden; en rasande bop af qvinnor, af dames de la-hallep, som de. kallade sig sjelfva, kommo en dag rusande dit ut, fingo se de underliga bilderna, som hade qvinnohufvuden och en lejonkropp. Det är afbildningar af hofdamer, al Marie Antoinettes qvinnoföljen, ropade de och slogo sönder. marmorbilderna med stenar och klubbor. Det är nästan obegripligt huru förvillelsen kan sprida sig till alla folkklasser vid en sådan brytning mellan gammalt och nytt, det är en brytning mellan Lif och död, under hvilken den sjuke yrar. Bland dessa yrans foster var äfven, att man förändrade Ludvig den fjortondes marmorbild till en krigsgud; man högg bort lagerkransen på konungabildens panna och satte i stället dit en frihetsmössa af sten, slog kommaändostafven ur hans hand och satte ett spjut dit i stället och nu skref det nya Frankrike under bilden af Ludvig den fjortonde, revolutionens grundläggare, den , minst frihetsälskande regent de egt, han, som invigt bastillen med sina lettres de cachet; under denna bild satte man den stolta inskriften: ,Mars frangais, protecteur de la liberte du monde; en löjlighet om man så tycker, men elt symtom att Frankrike vid den tiden låg i själtåget, fastän det sedan botades genom åderlåtningar, ett uttryck, som terroristerna så gerna nyttjade om sina blodbad, oct som gaf hjelp, likväl icke i den mening de togc infallet. En tid efter, sedan Marie Antoinette hade of frat sitt lif under guiliotinen, var det eni döds stilla natt i parken, som stod der vissnad och sör