Aftonbladet – 10 juni 1843, sida 1

ande. Fru de Ferron låg sjuk, af sorg öfver den rrufliga scenen, hon hade upplefvat, och hennes varn kastade sig, oroligt och qvidande, af och in i sin vagga; ljusen brunno och Hr de Ferron satt om natten och läste för sin hustru ur en andaktsbok, den enda sysselsättning, som ännu egde något tillockande för de arma taakarne, som förlorat allt och hvarje ögonblick väntade att uppsökas och offras för sin trohet mot sin drottning. Då bullrade det plötsligt på porten och Hr de Ferron sprang upp, dödsblek, från sin stol. Det gäller oss,, sade han till sin hustru; det väller mig och kanske dig — hvem skall vårda barnet ?, Man hörde fördubblade slag på porten och mannen kastade en blick mellan gardinen, han såg då en trupp folk utanför buset och märkte, att man ville med våld öppna porten. Då smög han bort till sin hustru, som till hälften hade upprest sig och som stirråde med förvillade blickar framför sig. Far vällv hviskade han, far väl, Marie, jag går till döden, jag igenkänner mina mördare; ban tryckte en kyss på sin hustrus stumma läppar och på hennes Panna, som var höjd af kall svett; derefter tog ban upp barnet, som fret, och slöt det i sina armar — han sade intet, men gret öfver barnet. Slagen på porten ökade sig, dörrarne kunde springa upp och mördarhopen störta in till hans hustru Cch barn, och nu lade ban sin gosse i vaggan och skyndade ner beslutsam Han öppnade porten. Är medborgaren Ferron hemma? frågade mar hohom. Ja, här är jag, svarade han djerft, hvad vil jen j?