Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 3

ge, förr än de gamla spökena åter stego upp, liksom skuggor efter de oskyldigt dömde, de isvlömskan försmäktande offren för en öfvermodig hofadels och Träcka mätressers hämd, de komma nu och kräfva rättvisa — af hvem — af en ädel furste som älskar sitt folk, och af en furstinna, som blef fransyska i samma ögonblick hon beträdde Frankrikes jord. Och ändå kallar man mig österrikiskan, fastän jag är en fransmans gemål och moder till en fransk prins. Ers Maj:tl afbröt m:lle Perrin drottningens monolog; ty hon tycktes hafva glömt att någon var närvarande. Det. var ett ögonblick då smärtan bröt dammarne och rusade öfver. Drottningen hade ej varit hemma. Marie Antoinette kastade en hastig blick på sin kammarjungfru. Ja, du har rätt,, yttrade hon, det höfves ej en drottning att klaga — vi skola afbryta detta ämne., Det är en skön afton, allt synes så lugnt, svanorna segla så fredligt der borta på sjöns spegel — om de af ödet kastades ut på det vida hafvet der vågorna gå skyhöga, skulle de omkomma. Det är deras lycka att en liten damm är hela deras verld — ju trängre, desto bättre, der är alltid lugn i den gömda viken, men alltid storm på öppna hafvet. Nåh, Perrin, afbröt drottningen sin betraktelse, som var en dyning efter den föregångna stormen; nåh, Perrin — jag har märkt att du på några dagar haft något på bjertat, det är något du vill bedja mig om. Misstager jag mig? Nej, Ers Majestät, sade flickan och en pionrodnad bredde sig öfver hennes vackra drag; jag har något på hjertat, som jag måste upptäcka för Ers Majestät. ;Hvad då?, frågade drottningen och såg småleende och forskande på flickan; du rodnar, min goda Perrin, det är väl kärlek, om jag ser rätt på din nedslagna blick och dina färgade kinder; stackars flicka, som varit så länge vidett hof oeh ändå rodnar, men lycklig du som kan rodna.