Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 3

knäböjande kyste; då föll en tår på drottningens hand. Tack, Perrin, sade den höga martyren, tack för den droppan, den helade mycket, en tår af en trogen tjenare är motgift mot en hel bägare gift från mina fiender., Så berättade Ma bonne framför kakelugnsbrasan i sin lilla kammare på .Witomta stomhemman och med den goda tru Åkerlind till åbörarinna, sin skilsmessa från den olyckliga furstinnan. Det var naturligt att gumman Åkerlind allt emellanåt interfolierade med frågor, om till exempel handsken, som drottningen bar vid tillfället, om hvilken drägt hon nyttjade på Trianon och på Versaille och i Louvren och Ma bonne fick hela långa vinterqvällarne berätta alla dessa tusende småsaker: en konungafamiljs sätt att lefva, som har något så tillockande för dem, som äro långt utom deras krets. Den goda pastorskan, som någongång vid afhörandet af de blodiga scenerna i revolutionens drama, till och med glömde att sjelfsila upp mjölken efter sin enda ko (en förrättning som eljest ansågs vara högst maktpåliggande, emedan den var en vana från barndomen, en ärfd sed efter hennes mor och noga iakttagen af henne sjelf) satt gerna inne hos Ma bonne och afhörde hennes sagor; ty hon kunde ej uppfatta saken i annat än detaljer och hade ej begrepp om historiens sammanhängighet. Det enda hon fann, var att fransmännen voro dåligt folk, som kunde halshugga en kung och en drottning, och att det aldrig kunde gå dem, väl, alldeles som hon hört omtalas en person i stället för ett helt folk, för ögonblicket missledt af nedriga menniskor, som, slugare än massan, kastat sig upp på dess nacke och gisslade den med sin blodiga jern;lafven, ända tills folket såg sig bedraget och afcastade den grymma bördan och trampade den i tofltet. i J (Forts. följer.)