rin, anse mig Jyckligare i detta fallj då Ers Maj:ts glädje och sorger delas af tusende. — Mina kanske af en eller tvån Ja, af dig! trogna själ yttrade drottningen, pja, af dig har jag deltagande att vänta; men tusendes deltagande är ej nog för en drottning. Hon måste ega millioners kär lek eller också tryckes--hon al millioners hat. Det är ej nog för henne att älskas af sin omgifning, hon måste vara älskad af tusende, som hon aldrig selt, som aldrig sett henne, som blott känna henne genom ryktet, som hilda sin opinion om konungen och drottningen biott efter hörsagor, tro på nidvisor som på det heliga evangelium — — ack, mitt barn, du vet ej hvad du säger. M:lle Perrin slog ned ögonen, drottningens ansigte blossade af nyväckt harm och Maria Theresias dotter talade passionens språk... Hon var ej drottning, utan endast en svag l:dande qvinna. Du finner. sanningen, den grufliga sanningen al! mina ord, sade drottningen; du slår ned ögonen. Ja, det är sannt, jag skulle vara lycklig om jag vore en fattig borgares hustru, om min gemål, den ädle Ludvig, icke vore konung, då vore vi begge lyckliga. Jag kände ej då kabalen, så? ej och behö! de ej se det fina, men starka nät man kastar öfver oss. Det åtdrages småningom allt hårdare och hårdare, tills vi krossas och konungablodet utsipprar ur hvarje maska. Du rodnar flickal Jag tror att du gråter? Gör icke det, Perrin. Vi tillhöra ej oss sjelfva utan historien och folket — men — men hvarföre skola vi försona hvad andra brutit — det är fartigt att tänka derpå; men det synes mig som om alla brott, alla uselheter, som ligga de Tordna kungarne till last, skulle hämnas på Ludvigs oskyldiga hufvud. Vi firade för ett år sedan en Törsonings-, ep jemnlikhetsfest. Ludvig och jag fällde tårar af rörelse och glädje, då vi hörde folkets jubel och sågo alla dessa massor som böljade omkring oss, med kärleksdruckna blickar — men det dröjde ej län