Aftonbladet – 9 juni 1843, sida 2

gräs. Der midt i parken byggdes slottet, omgifvet med träd och med de smakfullaste rum, praktfulla, om man så vill, men ej i den vanliga stilen. Der fanns intet till öfverlopps, allt var prydligt, lätt, behagligt för ögat och beqvämt. Men åskorna sammandrogo sig öfver det kungliga parets hufvuden, de började redan bullra på afstånd, folket knotade, och dess vrede vände sig i synnerhet mot Marie Antoinette, som blott hade ett fel, att vara förmäld med en viljelös konung och sjelf ega vilja och en dygd, att vara ett godt barn, oförsigtigt och lätt bedraget. Det var-en skön Juniafton 4794. Drottningen promenerade i parken vid Trianon. Hon var sorgsen och gick, endast åtföljd af mademoiselle de Perrin, genom de krokiga gångarne i parken. Man nalkades Floras tempel, ett skönt lusthus som låg på en kulle vid en liten insjö, som, delad i en mängd vikar, sköt in genom parken. Der stadnade drottningen och betraktade ett par svanar, som långsamt seglade i den lilla sjön; ett par makar, som simmade på vattenspegeln. Ändtligen gick hon in i templet och satte sig vid fotställningen af Floras bild, som stod i vestibulen, och betraktade uppmärksamt ett konstgjordt vattenfall, som störtade ner från en klippa isjön. Perrin,, sade hon slutligen, det förefaller mig ibland, som detta vattenfall snart skulle stadna, blommorna här omkring mig vissna och milt lilla eden härjas af en fientlig makt. pErs Maj:t, svarade den glada kammartärnan, när sorgsen; Ers Maj:t tänker på olyckor för framtiden, och jag tänker på intet sådant. Framtiden är ljus för den som hoppas. Du är ett barn, Perrin, yttrade Marie Antoinette; och du är ej drottning af Frankrike. — Du beror af dig sjelf, du får, om du vill, roa dig; vara glad eller sörja och gråta, och ingen vör mera än i ena fallet deltager idin glädje och Do . . beklagar din smärta. — Ers Maj:t bör allraminst, invände mille Per