Aftonbladet – 8 juni 1843, sida 1

ildrar, utan förut fattade meningar om ståndsskillnader och värden, låt henne vårda de späda blommorna så, som hennes eget hjerta förestalvar, och det är gifvet att hon skulle blifva ädlare och bättre sjelf, hon skulle känna sig fri och lycklig, och göra barnen till fria och lycklige menniskor. Detta lynne började äfven utveckla sig hos Lotta, den sextonåriga flickan, som blifvit ned: höjd till jorden genom det anständiga klandrets och de milda stickordens sirockovind; då vreden störtar öfver oss som en orkan, träffar den blott let yttre af vårt hjerta, men gnatet, det lämpiga smågzgrälet tränger ditin som en ökenvind, och aittorkar det i dess innersta kamrar. , Man förlåter lätt en menniska, som brusar up och på en gång uttömmer sin vredes skålar, ty snart efter blir det åter solsken, sedan stormen rasat ut, och hela förlusten består blott i en och annan sönderspringande illusion, hvilken vi lika snart ersätta Med en ny som vi insätta en ny ruta i stället för en sönderblåst; men då ilskan kommer som en smygande pestvind och går tyst och försåtligt öfver vårt hjertas blomstergård, få vi blott känna varma pustar kringsvepa oss och likväl se blomma efter blomma luta ned sitt hufvud och dö; då fatta vi hat till den saktmodige plågoanden, som, liksom den romerske tyrannen, låter oss dö, så att vi känna att vi dö, vi fatta hat till hela slägtet, som föredrager det smygande gif tet framför det ärliga. Lotta var således på vägen alt blifva en men niskohaterska, och som vanligt sökte hon utom verklighetens gräns det hon ej trodde fanns der