Aftonbladet – 7 juni 1843, sida 2

Ja så, rätt intressant; har hon lärt det der hemma hos sina föräldrar? Jan — Åh ja, det kan psssa i ett komministershus på landet; Men vet hon, min gode mamsell, hos folk af qualitet brukas ej sådant, det är pietisteri.n — Jag vet ej,, stammade Lotte förlägen, jag vet ej hur det brukas; men jag vet, att jag blir lättare om hjertat, då jag beder. Ja så, hon har någon tyngd på hjertat? stackars barn! det är rätt beklagligt; för öfrigt kan jag ej förstå hvad det kan vara, som så plågar henne; hon är på ett godt ställe, har både föda och ganska vackra kläder efter sitt stånd, och både jag och kommerserådet bemöta henne så delikat som möjligt. Öfver barnen har hon intet att klaga, mera oskuldsfulla och lättledda barn kan man ej tänka sig, och dessutom hafva de en så lätt fattningsgåfva, att hon, min goda mamsell, i det hela hvarken kan klaga öfver dem eller oss, och in summa att hon ej har något, som bör tynga hennes hjerta. Min gamla mor! sade Lotta, till hälften gråtande af rörelse och sårad sjelfkänsla; jag ber för min stackars mor.n Ja så, det är rätt vackert; men det kan hon göra i sitt bjerta och icke föregå barnen med ett sådant exempel; ty hon kan väl sjelf finna, att det ej passar sig för ett bildadt fruntimmer, att ligga på knä och bedja, utan i kyrkan, der man, för brukets skull, måste luta sig framåt, liksom man fölle på knä. Man bör vara religiös och frukta Gud, men på ett anständigt och brukligt sätt skall jag säga henne, lilla mamsell. Jag ser derför hellre, att hon hvarje dag läser högt för