Aftonbladet – 7 juni 1843, sida 1

Annan ryckt hans barn från lågorna, hade ban ganska säkert kontant betalt den gjorda tjensten; men hade hans räddare sedan kommit i nöd och begärt en liten bjelp, ett handtag blott i olyckan, då hade kommerserådet bestämdt dragit sin hand tillbaka och svarat: våra affärer äro uppgjorda; den tjenst ni gjort mig, har jag kontant och genast honorerat, och nu ba vi ej med hvarandra vidare att skaffa. Kommerserådets vänskap berodde på plånboken och hans tacksamhet kom alltid från plånboken; att någotdera rörde något, som låg inom, anade han icke. Lotta var flitig, det var omöjligt att med skäl klaga öfver henne, en så blygsam, så god och tillika nyttig flicka kunde man omöjligen få i huset. Visst sprungo både Mimi och Amy med sina små berättelser till sin mor, men alla voro af den halt, att sjelfva rådinnan icke kunde tänka något ondt, om hon äfven yttrade att hon gjorde det. En liten scen kunde dock ej undvikas. ,Vet mamma, kom Mimi en vacker dag till sin mor, med andan på tungspet en, och berättade: vet mamma, mamsell Åkerlind ligger på knä hvar morgon och läser långa rader med böner. Det var en svåranklagelse, fastän både rådet och rådinnan oupphörligen prentade i sina barn, att man måste vara religiös, en lära, som oreligiöst folk merendels äro aldra flitigast all predika; det är en lefnadsregel, ett bruk, som skall inläras, liksom man lär sig dansa eller spela fortepiano, men något mer bör det ej få blifva, det urartar då till pietism och hindrar barnen att poussera fram sig i verlden, att göra lycka, 0. s. v.med lett ord, rådinnan ville att barnem skulle vara