Aftonbladet – 6 juni 1843, sida 1

greppet, skulle det heta:: den och den ansedde mannen nedlåter sig att vilja preja mig på penningar och jag högmodas öfver att vara offret. Detta är i det närmaste sanningen, huru man än vill öfverskyla saken med att det brukas så, med förlägenheten om ämnen för samtal och nöjen i sällskapslifvet. -Spelpassionen vittnar, huru man än uttyder det, om en tomhet i bjernans eller hjertats kamrar, en tomhet, som ofta nog. finnes bos lärda menniskor, men aldrig hos goda, ett behof att herbergera den husville anden i spelpassionens baracker, då passionerna uppbränt hjertat, staden der han skulle bo. Jung omtalar i sina skrifter ett spöke, en fördömd ande, som uppenbarade sig, och då han läste i en bok genombrände bladen med sina glödande fingrar. Det finnes många sådane fördömda andar, som bränna allt hvad de vidröra och bland dem är spelaren den farligaste, den lömskaste, den förste vännen och den förste fienden, som hånar sitt offer. Detta är spelaren sådan han är då ban gjort detta sällskapsnöje till ett handtverk, då han systematiskt insnärjer sina offer, suger från den bjertblodet och skrattar åt deras dödsvridningar eller deras täders förbannelser. Georg Akerlind hade lemnat akademien och gått in i ett verk i Stockholm. Det var en kraftig och skön yngling, ren och oförderfvad när han kom dit; men han hade ett öfverspändt lynne, ett begär att utmärka sig, som brände på hans bjerta som en tärande eld; Ett sådant lynne utbildar sig lätt hos ynglingar, som snart och genom godt hufvud arbetat sig. ur. fattigdom och betryck, som se att synkretsen vidgar sig och tro att alla svårigheter på en -gång äro öfvervunna; de störta då framåt och kasta utränningen till en. hel framtids väf; de skola glädja sina föräldrar och göra lycka, ej för sin egen, utan för deras skull. j Så åtminstone tänkte Georg. Han arbetade matt och dag för att kunna visa sin gamle far, att