Aftonbladet – 3 juni 1843, sida 2

Hr Revisionssekreteraren von Kock. Af honom åter underrättades jag, att Hr Advokatfiskalen P. Staaff nu vore H. Maj:ts juridiska ombud, att Hr Öfversten Backman bade föredragningen af alla affärer rörande de Norrbottuiska egendomarne sig uppdragen, och att han alltså förmodade för mig vara bäst att hålla mig till desse herrar: Först beslöt jag likväl göra försök att få audiens hos höge egaren sjelf och uppgick den 48 Febr. till tjenstgörande kammarherren, anmälde mig som audienssökande och blef tillfrågad om mitt ärende. Jagsvarade, att det endast rörde en affär om H. Maj:ts enskilda angelägenheter för dess egendomar i Norrbotten. Ja, men H. Maj:t vill alltid veta, hvarom audiens sökes.n 7 Jag måste då upplysa, att det vore fråga om att söka få en för flere år sedan allernådigst anbefalld kompromissrätt verkställd, emedan, då det snart vore tio år förflutne sedan den hade bordt försiggå, jag fruktade, att man kunde anse mig hafva förlorat fataljer, i fall jag icke inom nyssnämnde tid ånyo hade gjort påminnelse derom., Miånne icke Öfverste Backman har någon kännedom derom?) blef kammarherrns svar. För flere år sedan hade han visserligen någon befattning härmed och var äfven närvarande hos dåvarande Justitiekansleren Bergenschöld, när alla handlingar: rörande kompromissen till honom af mig aflemnades; men om han numera kan hafva något dermed att göra, känner jag icke, utan önskade derför få inhemta Höge Egarens egen tanka derom., Kammarherrn Jofvade då att anmäla saken, och att jag framdeles skulle få svar. Den 235 Febr. fick jag från Kammarherrn en biljett, och dagen derpå infann jag mig på Slottet, under glad förhoppning att få företräde för höge egaren sjelf och få för honom afgifva en trogen berättelse, huru grymt jag blifvit behandlad för min välmening; men mitt hopp slog felt, då Kammarherrn sade mig, att H. Maj:t hade befallt, det: jag först borde vända mig till Öfverste Backman, som borde närmare utforska ämnet för min sökta audiens och derefter föredraga ärendet för Konungen. Den 27 Febr. gick jag, mer af nyfikenhet ån hopp om någon framgång, upp till Öfversten, som jag förut så många gånger förgäfves hade sökt, och hade då den lyckan att genast träffa honom. Jag berättade då allt, hvad jag hade nämnt för Kammarherrn, och huru jag af honom hade blifvit tillsagd att genom öfversten söka få ärendet föredraget hos Höge Egaren. Öfversten svarade mig: den saken blef ju redan för många år sedan afslutad, och kompromissrätten afejorde ju då, att. herrn icke hade något att fordra, utan tvertom vore skyldig till Höge Egaren.n Jag svarade: för mig är detta förhållande alldeles obekant, och någon kompromiss måtte väl aldrig utan min eller mina kompromissariers medvetande hafva blifvit hållen ? Jo visst har den redan försiggått, såsom jag säger, och jag vill minnas mig hafva sett bland handlingarna i Kongl byrån, ett dokument, som upplyser, huru kompromissen afdömt den frågan. Tillika nämnde jag, att vid den önskade audiensen hade jag äfven ämnat i underdånighet anhålla om återfåendet af Svartlå egendom på arrende, samt öfverinseendet af skogarne till Höge Egarens egendomar i Norrbotten, hvilka jag trodde nu skulle bättre behöfva en sådan tillsyn än någonsin förut. Med detta: mitt projekt syntes öfversten blifva ganska nöjd och yttrade, att sedan numera Generalkonsuln Dehn ,saligen vore hädangången, så trodde han, att min önskan så mycket heldre skulle blifva af höge egaren bifallen, som det, efter öfverstens tanke, borde blifva -en förmån att få Svartlå bortarrenderadt öch skogarne efterIsedda af mig, som förut vore hemmastadd med begge delarne; men somhan sade sig ieke ega någon lokalkännedom om : egendomarne, så ville han bärom rådgöra med Direktör Svenonius och Iderefter mycket gerna föredraga ärendet för höge egaren. Han bad mig. äfven. sjelf samtala med I Direktör Svenonius härom, på det att saken kunde Tså mycket hastigare blifva afgjord och jag icke lför länge uppebållen med ett kostsamt vistande i Stockholm. ; Imedlertid önskade han att få tid på sig bloti till Onsdagen eller Torsdagen; för att uppleta kompromissdomen; hvaraf jag hade anhållit att få del. Straxt gick jag upp till Direktör Svenonius och omtalade hela affären för honom, som äfven gillade, att jag åter ville engagera mig vid de Norrbottniska egendomarna. Han sökte på allt sätt öfvertala mig att afstå från allt slags rättegång om. det framfarna och försäkrade mig, att jag kunde emotse en ganska säker utkomst för framtiden, om jag nu ville återtaga de befattningar, jag förut hade innehaft, nemligen pinspektionen öfver Hedenforss : och Edeforss, för hvilks bägge den årliga lönen nu utgjorde 10007 Rdr Rgs lutom boställen m. m.; hvilka befattningar, jemte -larrendet af Svartlå och inseendet öfver skogarne -Iborde för mig kunna passa rätt väl och bli gan;Iska förmånliga, då jag numera med tillbjelp a i nmana hanna tfaunda cl öta dam. aech hvilkat nraiak: