Aftonbladet – 2 juni 1843, sida 2

husrörelserne. Hvarken upphofsmannen till detta uppträde, eller dess närmare omständigheter, hafva kunnat uppdagas vidare, än att början till våld synes, enligt vittnesmålen, hafva skett af någon bland källarmästaren Frösslunds folk. Men fullt upplyst är imedlertid, att intet våld, och intet fridsbrott af farlig art, blifvit dervid begånget, eller att någon så grof öfverträdelse blifvit ens försökt, att värden i de rum, som angränsa hämnde gemensamma förstuga, ägde att, med sina gästers biträde, rusa ut för att gripa, bortsläpa och instänga hvem han först fick för händer. Andra akten börjar med löjtnanten Wahlfeldts våldsamma införande i källarmästaren Frösslunds enskilda rum: om hvilken händelse, hvars detaljer jag nedanför skall undersöka, flere sammanstimmande vittnen lemnat fullständig och noggrann upplysning. Tredje och slutliga hufvudafdelningen af händelserne, nemligen den på hvilken käranderne i synnerhet rigtat sin uppmärksamhet, består i svarandernes, genast efter deras utsläppande på gatan, hastigt fattade och utförda beslut att, åtföljde af en just ankommen patrull, återvända för att befria sin i källarraästaren Frösslunds rum instängda kamrat. Undersökom nu närmare dessa tre hufvudafdelningar af ransakningen. Då den förstuga eller portgång, hvaruti de åtalade händelserne började, utgör, såsom jag redan anmärkt, ett slags gemensam väg för tvänne i samma hus täflande större värdshusinrättningar, får det kanske icke anses såsom någon särdeles oerhörd sak, att något buller yppats, då ofvanifrån nedgående gäster funnit sig oförmodadt instängde i nedra passagen. Troligen hade ock nu alltsammans genast tystnat och blifvit lugnt, om den ifrån öfre våningen skyndande värdinnan hade genast fått utföra sin afsigt att öppna de stängda portarne åt gatan, hvilket, enligt hennes och vittnet Starks edeliga intyg, källarmästaren Frösslunds folk hade förbjudit. Imedlertid hava så ringa upplysningar vunnits omhvem som härvid börjat bandgemänget, att, rörande denna första afdelning af händelserne, knappt lönar mödan anmärka annat, än att svaranderne dervid icke uppsökte käranderne, utan tvärtom. Innan jag börjar närmare undersökning om andra akten af detta rik kunniga tumult, neml. väldförandet af löjtnant Wahlfeldts personliga frihet, bör jag icke lemna oanmärkt huru käranderne, besinnande denna sin gernings vådlighet, försökt inför Kongl. Slottsrätten återkalla sine första, vid polisförhören afgifna, sanningsenliga uppgifter derom. I förhöret hos kunglig poliskammaren (d. 144 Oktober 1842) uppgåfvo källarmästaren Frösslund och dess gäster, nemligen bagaren Grundström och boettmakaren Jacobsson, enstämmigt, att bemälde Jacobsson jemte konduktören Kemner, fattat i löjtnant Wahlfeldt, och, i ändamål att förmå honom uppgifva sitt och kamraternes namn, infört honom i Frösslunds sängkammare, hvarpå dörren tillslutitsp — — Konduktören Kemner, som hördes dagen derefter (den 435 Okt.), förnekade, med bättre beräknad försigtighet, all delaktighet i berörde väld; och onekligen hade konduktören rätt deruti, att, om någon fått infall att gripa och med våld bortföra en person, som ej anträffats. i grof missgerning, . det är rådligare att tiga, än skryta, dermed. Sanningen häraf insågo slutligen äfven de andre; hyadan, sedan ransakningen börjat inför Kongl. slottsrätten, de ändrade sin första utsago, och nekade till allt våld mot löjtnant Wahlfeldts personliga frihet. Om tvetalan utmärker något misstänkligt, och om ett öppet, ärligt erkännande vittnar om något bättre; så bör jag icke lemna oanmärkt, huru allt hvad som, i väsendtliga omständigheter, tillvitats mine hufvudmän, och varit med sanning förenligt, blifvit af dem, utan ringaste tvekan, rent och öppet inför domaren medgifvet. Rörande våldet mot löjtnant Wahlfeldt, är på ed upplyst: 1:0 Af vittnet demoiselle Lindberg: att löjtnanten, hvilken var den siste som nedkom från öfre våningen, då genast angreps, och af Jacobsson och Grundström med flere indrogs i källarmästaren Frösslunds rum, ehuru han sträfvade emot, och i sådant ändamål, äfven fattade tag i dörrposterne: och att löjtnanten, sedan dörren blifvit stängd, oaktaädt vittnets uppmaningar, qvarhölls för att tvingas uppgifva sitt namn, 2:0 Af vittnet Wallerström: att löjtnant Wahlfeldt, just som han nedkommit från trappan till första våningen, utan att hafva deltagit i slagsmålet, blet angripen af Jacobsson, Grundström och Kemner, samt baklänges indragen i källarmästaren Frösslunds, strax derpå tillstängda, rum: och att vittnet, då löjtnanten slutligen lemnades fri, sett honom hafva kläderna sönderrifna, samt 3:0 Af kyparlärlingen Sohlberg: att vittnet, sedan Grundström och Jacobsson utkommit i förstugan, sett Jacobsson straxt fattat i löjtnant Wahlfeldt och föra honom baklänges in i rummet, dit vittnet medfö!jde, och hörde den sistnämnde uppbragt fråga Jacobsson och Kemner hvad de ville; att de då yrkat få höra hans och hans kamraters namn: att han vägrat detta, under yttrande, att, om han sade namnet, de skulle blå flata, syltande härmed på angriparnes röjda förmodan att hafva bemäktigat sig en helt annan person. Sålunda är, genom sammanstämmande vittnesmål, fullt bevist, att löjtnant Wahlfeldt, straxt då han nedkommit från öfre trappan, utan att hafva deltagit i något slagsmål, och utan ringaste förbrytelse, hvarigenom han förverkat sin frihet, blifvit-gripen, öfvermannad och med fullt våld, under Mmots:ånd, från förstugan, som vid detta tillfälle var hans lagliga väg, insläpad i källarmästaren Frösslunds rum, och der, mot sin vilja, qvarhållen. Ingen skymt af tvifvel finnes om vittnenas fullkomliga sannfärdighet i detta afseende, då deras utsagor till och med instämma med kärandernes egna, inför Kongl. poliskammaren gjorda, uppgifter. o Och huru bör, enligt svensk lag, ett dylikt våld anses? — Uti 7 8 20 Kap. Missgernings balken stadgas: Tager man annan, med våld, utur eget eller annans hus, eiler af gato, väg eller annorslädes, och förer bort, mot hans vilja, till fängelse, eller, aNnan ort; hafve brutit edsöre, ändå att ingen annan skada gjordes. Ej blott den stränga, ehuru sedan år 4779 något mildrade, straffbestämmelsen i detta lagrum gifver deråt vigt, utan äfven den egna omständigheten, att hvaran amnopgt eller UNderlätenhof a eoekadac flllfanan