Aftonbladet – 1 juni 1843, sida 1

realiserade skräpet, som han kallade alla de ting, hvilka baronen och hans vänner ansett dyrbarast. Så fortgick auktionen till dess huset var tomt och öde, och nu först var morbror Abraham slad, emedan han fått någorlunda för de odugliga varorna. Men der fanns ändå mycket mera som kunde realiseras, fastän ej på auktion, och bland detta var Stålsköldska ättens arkif en mängd pergamentsbref, handlingar och korrespondenser mellan märk värdiga historiska personer, under olika tidehvarf. Dessa handlingar, hvilka baronen ordnat och öfversett, lät morbror Abraham packa i säckar och föra till närmaste stad, der de såldes efter 3 riksdaler pundet i bodarne, och användes till strutar och omslag. Nästan samma öde hade tafvelsamlingen; den fördes in till den lilla grannstaden och såldes till borgare och köpmän, hvilka sedan hängde mästerstyckena i förstugor och lusthus och läto sina barn öfva sig med att med puströr och nålfluga skjuta till måls på amorinernas ögon, och med pennknif skrapa bort hakskägget på Guldkonunzens, porträtt. Vår tids vandaler äro just så kallade praktiske män, och beklagligen är det mMerändels åt sådane man lemnar bestyret med att realisera sterbhus. Man utväljer för detta ändamål den mest barbariske af hela slägten, eller öfverlemnar det åt en främmande vandal, som riktigt systematiskt kan realisera och förstöra det som en gång var ett regelmässigt helt. Vi se öfverallt detta förhållande, och det är besynnerligt att män, som under sin lefnad funnit ett nöje uti att samla till exempel fornlemningar, icke göra sig den lilla