okunnighet eller falla i villfarelser, då vi ieke bruka eller ock wissbruka denna Guds gåfva. (Epist. ad Ephes.) Icke en gång Guds fiender (Osores Dei) skolen J förbanna, förfölja eller i ringaste måtto skada. (Epist. ad Philad.) Justinus, Martyr, död 463. Den som känner sanningen och förnekar den, är bemfallen under Guds dom. (In vita ac Doctr.. Justini ab Halloix editis.) De verkligt fromma och visa böra derföre framför allt värdera de sanningar, som dei följd af sitt eget pröfvande förnuft måste erkänna, och böra ej envist fasthänga vid fädernes meningar: (majorum opiniones), om de finna dem vara falska. (Apol I c. 2.) Sanningen behöfver för sitt beståndande ej några tvångsmedel, emedan dessa snarare göra den misstänkt, och alla de som betjena sig af dessa tvångsmedel äro ej bättre än stråtröfvare, hvilka äfvenledes använda våld och hotelser. (Apol I. ce. 4. Då kan aldrig ursäktas, att man förföljer per-soner, som i religionssaker med oss tänka olika, derföre alt de hafva nog ärlighet, att gilva sina tankar tillkänna, och ej kunna hyckla och ljuga på sig en öfvertygelse, som de icke ega. (Apol. T. ce. 2. 4. 42) : Fäster eder uppmärksamhet endast på den Heliga Skrift, och sätter ej edert förtroende till någon, som ej låter sig angeläget vara, att taga alla sina bevis ur densamma, och till densamma allt hänförer. (Dial. e. Tryphs ec. 356. Cyprianus, biskop i Karthago, död 2358. Hvilken stolthet och förmätenhet är det icke, att anse menskliga traditioner jemnlika med Gudomliga anordningar, eller att till och med föredraga de förra framför de sednare! (Epist. 74-ad Quint.) Om en kanal, uti hviiken hitintills ymnigt vat-ten flutit, uttorkar, går man icke då till sjelfva källan för att utforska orsaken till vattenbristen ? Så borde äfven presterha göra. Om hittills antagna lärors sanning börjar att betviflas, så fordrar deras pligt, att återgå till den verkliga källan, till den evangeliska och apostoliska traditionen. Men hvilken är då denna tradition? Är hon tilläfventyrs skrifven, eller finnes den upptecknad: i Evangelium och Apostlarnes skrifter? Visserligen der upptecknad, ty Christus sjelf förmanar oss att forska i de skrifter, som vittna om hönom. (Epist. ad Pompej.) Ingen biskop i verlden må upphäfva sig till biskopars biskop, eller genom hotelser och straff (tyrannico terrore) pålägga sina medbröder något tvång för deras samveten eller handlingar. . (In prolog. Cons. Cartb. de baptiz. haeret.) Hilarius, biskop i Poitiers (Pietavium) död 369. Jag prisar dig derföre, att du ej fordrar andra än från den heliga kraft hemtade grunder för din tro. Den som vill komma till den sanna tron, måste sjelf söka den i skriften; och ej i nyareböcker. (Ad Constantium Imp. I. 2. num, 8.) De som fara med falska läror bedraga under sken af att sprida sanningen. I Guds namn smä-da och förbanna de. Religionen är deras fältrop, då de lasta sina bröder. De strida ej medelst anförande af grunder, utan med anathemer, och de gå så långt i sin ifver att förkättra och fördöma, att de göra sjelfva sökandet efter sanningen till ett brott. (Lib. contra Auxert. n. 42.) Det är mycket att beklaga, att man i våra dagar är nog dåraktig att tro, det Guds sak kan och bör befrämjas och Christi kyrka betryggas och beskyddas genom den verldsliga makten. Sägen mig då, j biskopar, af hvilka medel betjente sig Apostlarne. för att utbreda evangelium? Hade de uppdrag. -eller skydd af någon jordisk myndighet latt predika Christum och öfverföra hans namn till de hedniska folken? Erhöllo de titlar och värdigheter af Romerska hofvet? Nej, de lefde tvärt lom i bojor och fängelse. Aro Apostlarnes bref daterade från residenser eller hofläger? Voro icke himmelrikets nycklar just uti deras bänder, hvilka närde sig af sitt arbete? Men i våra dagar se vi, ty värrl! öfver allt motsatsen. Man söker ej att bevisa Christendomens sanning på öf-I vertygelsens väg, utan man vill med våld truga iden på folken. Kyrkan, som förut bevisat sig vara den sanna och rätta derigenom, att den måIste utbärda förföljelse, hotar: och förföljer nu sjelf med bannlysning, bojor och död. Inför Gud är hvarje tvungen eller hycklad dyrkan en styggelse. Men huru låter detta förena Isig dermed, att man under religionens täckemanitel till och med förleder regenterna, och gör det kokerska se