METE då pastorskans mine, ledd af sin moderliga fåfänga, inföll med sitt: Lotta lilla svara då:baronen, som är så god — jag vet väl att du plär kunna tala annars — och dylikt som ännu värre nedslog modet. Men dessa svårigheter voro snart förbi och Lotta talade med baronen med allt mera ledighet och säkerbet, till icke ringa glädje för pastorn som undervisat henne och pastorskan, som, då hon hörde de för henne obegripliga franska fraserne från sin dotters läppar, liksom tyckte att en fläkt af parisisk förfining doftade öfver hennes egen blygsamma person. Pastorskan var visst ej fåfäng, men hvem högmodas ej isina barn? hvem kan skilja föräldrakärleken och stoltheten från hvarandra. Någongång företog sig baronen rent af att examinera sin guddotter i historia och geografi och hade ej så sällan svårt nog att reda sig sjelf; med ett ord, Lotta hade godt hufvud och hade arbetat mycket, fastän hon alldeles icke försummat hvad som pnyttigt kan vara, som pastorskan uttryckte sig om hushållsbestyren i motsats med de lärda yrkena. Lotta kunde således sätta upp en hel hop väf var efter mönster. Kronan och Sverges vapen och flere rosmönster kunde hon, och det var ej utan att pastorskan liksom ville locka baronen in i väfkammaren, för att få se en dräll, som Lotta sjelf rändt och salfvat och som föreställde krona och klafve, sädeskärfva och stjernor i en mängd och en ordning, som skulle kommit sjelfva herr Ekenmark med systrar att baxnasp, om de den tiden varit der. Baronen bjöd alltid den lilla familjen till sig till Helleby, men sällan kom någon af prestfolket dit. Baronen var ungkarl. och pastorskan ansåg sig ej hafva något att beställa i ett hus, der ej någon fru fanns, hvaremot hon månad efter månad manade på sin gubbe att gå öfver till Helleby, hvilket sent omsider hände, då pastorn tog sitt beslut och, åtföljd a!