sin dotter, spatserade genvägen genom ängen öfver till baronen. Men der var likväl ej som derhemma, de stora rummen, betjeningen, all den prakt som omgaf hans rika granne, gjorde gubben främmande äfven för den välbekanta personen, och pastorn var alltid mycket lugnare och gladare till sinnes då han gick hem igen, än då han gick dit. Det enda som roade honom der, var att Lotta hela tiden fick öfva sig i franskan med Mabonne, ett gammalt franskt fruntimmer som baronen ärft med egendomen och som hade sina små nätta rum i ena flygeln. Der satt Lotta, under det att baronen och pastorn fördjupade sig i åtskillige saker och ting, hvarvid pastorn isynnerhet envist hängde sig fast vid väderleken och hade sina egna nyheter att berätta från en granträdshygrometer som hängde i förstugan på Witomta och som alldrig hade samma tanka med baronens barometer; dernäst intogo sädesprisernå och utsigterna för året en stor andel af samtalet, och bröt baronen in på gebitet om dagens on dit i politiken, så satt pastorn der som en blott åhörare, endast då och då interfolierande med en och annan reflexion, Baronen och pastorn lefde ej i samma sfer, men värderade hvarandra likväl så som tvenne goda menniskor alltid värdera hvarandra. Det finnes stora afstånd mellan menniskor i bildning, i åsigter, i sätt att vara och sätt att handla; men deras andliga krafter kunna dock röra sig inom samma rymd, och så sammanträffa alltid tvenne goda liksom tvenne dåliga menniskor inom samma känslosfer, de förstå hvarandra, huru än deras yttre menniska skiljer sig, de hafva klaven till bjertats alfabet och kunna läsa tillsammans om äfven de öfversätta sina tankar olika; de äro som två främlingar som gemensamt förstå ett språk, fastän de i hvardagslag tala hvar och en sitt tungomål. , (Forts. följer.) fa