skulle gifva mig det, och att Hans Maj:t hade beslämdt gifvit honom befallning derom. Sålunda hade jag nu oupphörligt från den 24 Augusti gått förgälves från den ene till den andre och måste nu lika tomhändt, som jag hade lemnat min familj, återvända till den, för att skaffa ett annat herberge för dem, än der de voro i all nöd och elände inqvarterade. Jag återkom sedan icke förr än i Januari detta år till Stockholm och författade då åter en inlaga till Hans Maj:t, se bil: 2 60. Jag fick den 8 Februari af Hans Excellens Grefve Brahe den underrättelse, att Hans Maj:t hade sagt sig sjelf vilja vidtala Justitiekansleren derom; men såsom Justitiekansleren nu vore bortrest, så kunde jag visst icke få något svar förr, än han återkomp. Den 45 Februari uppvaktade jag Hans Excellens, för att underrätta, att jag i min ytterst svåra belägenhet, för att kunna rädda lifvet på hustru och barn, vore tvungen att sälja bort min fordran, åtminstone den delen deraf, som för längesedan var laga kraftvunnen. Men Hans Excellens bad mig för all del icke göra det och på sådant sätt skämma bort min hela affär. Han lofvade mig derjemte, alt så snart Justitiekansleren vore återkommen, skulle han genast få befallning att infinna sig hos Hans Maj:t, då också jag skulle få närvara, för att gifva Hans Maj:t riktigt begrepp om hela händelsen. Den 8 Mars, då jag åter var hos Excellensen, sade han mig, att Hans Maj:t redan hade talt vid Justitiekansleren och gifvit honom befallning att inkomma med förklaring, hvarföre jag icke redan fått den anbefallda kompromissen,. Hans Excellens tröstade mig äfven dermed, att nu skulle det hastigt bli ett slut, och alt han ytterligare skulle påminna Justitiekansleren om Hans Maj:ts befallning. Den 43 Mars underrättade mig Hr Kapten Högfeldt, att han på en rakstufva blifvit tillfrågad af barberaren, om han visste hvar jag bodde, emedan Justitiekansleren hade bedt barberaren derom fråga Högfeldt, som Justitiekansleren förmodade känna, hvar jag bodde. Den, 43 erhöll jag genom bud från Justitiekansleren brefvet, se Litt. 61, och infann mig samma dag hos honom. Han frågade då, hvarföre jag på så lång tid icke hade varit hos honom, utan i stället ånyo hade gått med en inlaga till Konungen, då jag väl visste, att han ändock skulle uppgöra alltsammans och blott af idel välmening hade ogillat kompromiss, såsom ledande till tidsutdrägt och kostnad för mign. Derefter framtog han min inlaga och uppläste den samt yttrade, ,att jag visst aldrig förgäfves hade sökt honom, ty han vore ju alltid tillgänglig, och att jag säkert hade missförstått honom, då jag hade sagt, att han gång efter gång ökat summan etc. etc.; ty han hade aldrig bjudit något, och vore icke autoriserad att bjuda något, utan att det blott hade varit exempelvis, som han kanske några gånger hade nämnt någon summan. Slutligen, efter en förskräckligt lång oration och många omvägar kom det omsider fram, att Hans Maj:t nådigst hade befallt, att min önskan om kompromiss skulle villfaras mig, och äfven nådigst hade beviljat mig fri resa och uppehälle under kompromissens fortgående. Han tillsade mig derföre att gifva honom en promemoria på kostnaden för denna resa, men bad mig göra den så lindrig, som möjligt, så att intet öfverskott kunde bli; Derefter ville han af största välmening råda mig att vid kompromissen icke uppjaga ersättningssumman till någon sådan orimlighet, som jag i höstas hade gjort upp projektet; ty derigenom skulle jag säkert skämma bort hela saken och gå i mistning om Hans Maj:ts nåd, som vore så stor emot mig, att han visste bestämdt, det jag skulle af Hans Maj:t få ännu mera, än hvad som kunde tilldömas mig; emedan Hans Maj:t, lika som han, vore fullkomligt öfvertygad derom, att jag genom kompromissen skulle få vida mindre, än hvad jag annars kunnat få af honom. Flere gånger frågade han, om jag hade någon pretentionsräkning uppgjord, eller hvad jag åmnade uppgifva vid kompromissen; hvarpå jag svarade, att jag har ingen annan pretention än den, att kompromissen efter de handlingar och upplysningar, som jag meddelar den, vill bestämtna mitt skadestånd. Han bad mig sedan, så fort som möjligt, uppgöra och lemna honom den begärta promemorian, emedan det vore Hans Maj:ts vilja, all jag genast reste upp till Norrbotten, och hvarföre han också förmodade, att jag nu icke sjelf lade några hinder i vägen. Han ville ock veta, när jag kunde resa. Den 48 Mars infann jag mig med den äskade promemorian, se bil. M 62. Då han ansåg 300 Rdr alltför mycket tilltaget för denna resan. siorde jar honom uinnmärksam