RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTOREN GRAVE OCH HANS MAJ:T KONUNGENS JURIDISKA OMBUD. 7, a (Forts. fr. Onsdagsbl.) Söndagen den 2 December gick jag åter till Justitiekansleren, som ock:straxt efter min ditkomst afsände en biljett (som jag trodde till Hr Dehn), och imedlertid började att uppläsa en hop dokumenter, som rörde -mig, och hvaraf somliga förut voro af mig kända, men många alldeles främmande och rakt stridande mot sanna förhållandet. Hr Dehn infann sig imedlertid icke; men två andra herrar inkommo och öfvervoro sedermera hela samtalet mellan Justitiekansleren och mig. Han gjorde mig då en mängd invecklade frågor och tycktes just försöka att trassla in mig; men det lyckades dock icke, och jag begagnade just också derföre tillfället att, medan det vore vittnen närvarande, göra en fullständig beskrifning om Hela förloppet. — Slutligen började Justitiekansleren med en kalkyl, hvarigenom han ville bevisa, att det aldra högsta, som möjligen jag kunde få, vore 3000 Rdr. Men jag svarade, att jag alldeles icke ingår på några vilkor, hvarken större eller mindre, utan att af opartiske män vara öfvertygad om att det vore rätt, emedan jag hvarken ville hafva mer eller mindre, än hvad som vore rättvist; och på den grund frågade jag honom, om han icke ännu funne det vara nödigt, att kompromissen blef hållen, serdeles då H. Maj:t . så många gånger hade anbefallt den, och blott min förlust genom den exekutiva åtgärden, som hade öfvergått mig, knappt vore ersatt med den af honom nu föreslagna summan. ; Han bad mig då återkomma en annan dag, så skulle, han ännu vilja egna ett par timmar till vidare granskning, Men jag svarade, att jag icke vidare hade tid att på detta sätt gå en narr år ifrån år, utan såg mig tvungen vidtaga andra utvägar, så vida jag icke snart finge kompromissrätten i verkställighet. Återigen förkastade han propositionen om kompromiss och påstod, att jag genom den kunde med all säkerhet påräkna ännu större förlust. . Slutligen bad jag honom vara fullkomligt öfvertygad derom, att den skandalösa och oerhörda orättvisa, som tillfogats mig, vore redan alltför mycket väl bekant, för att någonsin kunna nedltystas, och att om man än trodde, att man genom förhindrande af kompromissen skulle dölja sanningen, så skulle den dock genom min cession blifva allmänt bekant. Öfver detta mitt yttrande blef Justitekansleren något förlägen, men svarade straxt; att jag borde visst finna, att hans mening aldrig hade varit alt vilja nedtysta det, som vore rättvist, och frågade mig flera gånger, om jag kunde neka, att icke han hade sökt att inhemta den fullkomligaste kännedom om saken, fastän hans tid och embetsgöromål : hindrat honom att kunna bringa den till så hästigt slut, som han önskat. Och med anledning af detta hans yttrande gjorde jag åter den erinran, att det visst vore för honom bäst, att kompromiss afgjorde denna saken, så behöfde han icke förlora sin tid och hafva onödiga besvär. ä— Sedermera utrönte jag, att de begge under afft detta närvarande herrarne voro engagerade i Justitierevisionen. Jag uppvaktade derefter åter Hans Excellens Grefve Brahe och bad honom gifva mig förordnandet om kompromissen, som jag af Justitiekansleren förgälfves hade begärt; men Hans Excellens sade, att Justitiekansleren ovilkorligen